Fickur

Från Rilpedia

Texten från svenska Wikipedia

Ett klassiskt fickur i guld.

Ett sjukhusur, med instruktioner på latin för att mäta en patients puls.

Fickur, fickrova, ett ur som bärs i fickan. Under 1800-talet och första delen av 1900-talet var fickuret en viktig manlig symbol för status och makt – den som bar fickur styrde över sin egen och andras tid. Mera lyxbetonade ur kan ha en briljant infattad på en av visarna. Det finns även fickur i något mindre storlekar som förr kallades för damur. Under mitten av 1900-talet trängdes fickuren undan av de mer praktiska armbandsuren, men förekommer fortfarande som högtidlig accessoar till bland annat frack, varvid urkedjan, helst av guld, är lika viktig som uret självt.

Typbeteckningar

Urverken kan vara konstruerade med olika mekaniska lösningar. Man kan indela dem i följande typer:

• Lepine-ur: Typiskt är att sekundvisaren sitter vid sidan om urtavlans centrum med tim- och minutvisarna och har en egen liten skala med sekundmarkeringar. Uppdragskronan med sin bygel för klockkedja sitter i linje med visarnas centrum. Vanligen sitter uppdragskronan mitt för 12 på urtavlan. Oftast saknas skyddsboett framför glaset.
• Savonette-ur: Dessa har liksom lapine-uren sekundvisare vid sidan om urtavlans centrum, men uppdragskronan ligger inte  i linje med dessa. Detta innebär jämfört med lapinetypen en helt annan teknisk lösning vid placeringen av de olika kugghjulen inuti urverket. Vanligtvis ligger uppdragskronan mitt för 3 på urtavlan, men vid en ovanlig specialmodell för vänsterhänta personer sitter uppdragskronan intill siffran 9 på urtavlan.
       Savonett-uren är ofta försedda med ett gångjärnsförsett lock för att skydda urtavlans glas. Med en liten knapp på urets kant kan man frigöra låsningen på locket, som öppnas på glänt av en inbyggd fjäder. På somliga modeller kan öppningsmekanismen aktiveras genom tryck på uppdragskronan. Ofta finns ett liknande lock (men utan öppningsknapp) på urets baksida så att man den vägen kan se urverkets inre, och komma åt anordningen för att rucka urets gång.
• Sjukhus-ur: Kallas ibland sjuksköterskeur, men är egentligen inte avsedda att bäras i fickan. Typiskt är att uppdragskronan med sin bygel sitter intill 6 på urtavlan. Uret på bilden här intill har centrumsekund, vilket är en ganska modern konstruktion, som kom fram i mitten av 1900-talet. Det har alltså varken lepine-verk eller savonett-verk. Jämfört med ett traditionellt lepine-ur skulle man kunna säga att urtavlan sitter "upp-och-ned". Anledningen är att uret, som är avsett att bäras hängande på bröstet i en kedja runt halsen, då får urtavlan i rätt läge, när man lyfter upp uret för avläsning.
       Att ersätta ett armbandsur med ur hängande runt halsen har också en hygienisk aspekt: Sjukvårdspersonal, som ofta måste tvätta händer och armar för att minska smittspridningsrisk, får i tjänsten varken bära armbandsur, prydnadsarmband eller fingerringar, eftersom dessa föremål kan vara en smittkälla.
• Mormorsur: Liknar lepine-uret fast är mindre. Ofta sitter uppdragskronan mitt för 6 på urtavlan, och klockan har även ibland centrumsekund.
• Nyckelur: De äldsta fickuren saknade uppdragskrona. I stället spändes gångfjädern med hjälp av en urnyckel. Denna passade på en liten kvadratisk tapp, som man kom åt genom att med en nagel öppna boetten på urets baksida. Nyckeln passade även på en annan tapp, varmed visarna kunde ställas på rätt tid. Urnyckeln brukar hängas tillsammans med ur-kedjan för att lätt vara till hands, när den behövs.
      Urnycklar förekommer i flera storlekar definierade av ett nummer. Vid trägen användning slits nyckeln så att den slirar på tappen och måste ersättas. När det begav sig fanns urnycklar som reservdel hos varje urmakare. För urmakarbruk fanns även kombinationsnycklar där flera storleksnummer sammanbyggts i ett och samma universalverktyg. Nu för tiden är urnycklar som reservdel svåråtkomliga.

Etymologi

Savonette är franska, betyder liten tvål och förekommer också som beteckning på väldoftande bättre "engångstvålar". När det gäller fickur, så var Savonette ett varumärke för ur, som den schweiziska firman Les Qecreux Peseux införde på den tyska marknaden 1912. Anledningen till ordvalet är oklar, men kanske tyckte man att fickuret till formatet kunde liknas vid en liten (rund) tvål. Generellt kan annars ett varumärke vara ett ord vilket som helst, som dess innehavare tar som beteckning för någon marknadsförd vara.

Externa länkar

• Wilhelm Schultz: Urmakeren vid verkstedsbordet (Norsk översättning 1916) Teknikhistoriskt intressant om detaljer i urverkets inre.