Sjöreglering
Från Rilpedia
 |
Hela eller delar av artikeln innehåller text från den numera fria publikationen Nordisk familjebok, vilket gör att den kan innehålla omodernt språkbruk. Du kan hjälpa Wikipedia genom att modernisera artikelns språk. |
Sjöreglering, varje konstgjort ingrepp i en insjös naturliga avloppsförhållanden i syfte att förändra antingen dess vattenstånd eller dess vattenavrinning.
Där vattenståndsregleringen är huvudändamålet, söker man vanligen minska de naturliga skiftningarna. En sänkning av högvattenståndet är alltid fördelaktig för strandägarna kring sjön, likaså sänkning av "vegetationsvattenståndet", som inträffar vid såningstiden. Däremot är det ofta olämpligt att sänka sommarlågvattnet, ty därigenom skadas fisk- och kräftyngel, bryggor och grundläggningar av trä, försämras båttrafiken, torrläggas osunda och fula strandpartier, o. s. v. Om sjön är långgrund och har en för odling lämplig botten, kan det emellertid löna sig att sänka även lågvattnet, och en mycket grund sjö kan t. o. m. fullständigt avtappas. Exempel på delvis sänkta svenska sjöar är Hjälmaren och Kvismaren, Tämnaren, Hornborgasjön, Hästefjord, Ringsjön och Finjasjön. Sjöregleringar, där företrädesvis jordbrukets intressen befrämjas, kunde i allmänhet utan alltför stora svårigheter genomföras med stöd av den svenska dikningslagen av 20 juni 1879, som medger tvångssammanslutning och lagstadgar fördelning av kostnaderna mellan samtliga intresserade samt utrivning (mot ersättning) av nedanför sjön belägna vattenverk.
Den andra typen av sjöregleringar omfattar sådana företag, som avse att minska vattenavrinningens variationer, d. v. s. att erhålla ett så konstant avlopp som möjligt. Detta mål kan vinnas endast genom ökning av vattenståndsvariationerna i sjön, så att ett tillräckligt utrymme bildas för magasinering av tillrinningen under regnperioder, vilket vattenmagasin sedermera nyttjas för att täcka bristen under torkperioder. Därjämte erfordras vid sjöns utlopp en regleringsdamm med luckor, vilka hållas öppna mer eller mindre, beroende av det i sjön rådande vattenståndet. En fullständig sjöreglering, där den variabla avrinningen ersattes med en konstant avtappning och där således hela den årliga tillrinningen kan tillgodogöras för industriella behov, representerar en idealisk lösning av ackumulatorproblemet. I mindre skala har sådana sjöregleringar utförts i Sverige, särskilt i de mellansvenska bruksdistrikten. I Tyskland och andra europeiska länder, där tillgången på naturliga sjöar är mindre, har man nedlagt stora summor på talsperren, d. v. s. höga dammbyggnader, varigenom vattnet i trånga dalgångar uppdämmes och konstgjorda regleringsbassänger bildas.
Dessa båda olika typer stå således till varandra i skarpaste motsatsförhållande. Som ideal för den förstnämnda typen står en sjö med konstant vattenstånd och följaktligen största möjliga variationer i avrinningen, som ideal för den senare typen en sjö med stora vattenståndsvariationer och konstant avtappning. Strandägarna vid sjön och nedanför sjön har diametralt motsatta intressen att bevaka. Emellertid är det ofta möjligt att finna en tillfredsställande kompromiss mellan de skilda intressena, så att de för jordbruket och industrin gemensamma fördelarna blir de största möjliga. Det 1910 framlagda förslaget till en ny svensk vattenlag har haft till en av sina viktigaste uppgifter att göra de olika regleringstyperna juridiskt jämställda, så att en i vattenkraftens intresse föreslagen sjöreglering skall kunna genomföras enligt samma grunder som en sjösänkning.
SMHI utövar kontroll av ca 150 sjöregleringar och kraftverksdrift.
Se även
Denna artikel är helt eller delvis baserad på material från Nordisk familjebok, sjöreglering, 1904–1926 (Not).
