Från Rilpedia

En sexolekt är det som betraktas som typiskt manliga respektive kvinnliga drag, när det gäller det talade språket: vokabulär, samtalsämnen, samtalsstil etc. Begreppet är dock inte allmänt vedertaget då det syftar på kön (sex) och inte genus. Det är Einarsson som myntar begreppet sexolekt.^[1]

Beroende på var en person kommer från så talar den ett visst språk och alla har ett slags språkstil. Men det finns också skillnader i språkstilar mellan män och kvinnor, detta kallar man för sexolekt. Den kvinnliga sexolekten eller den så kallade kvinnliga språkstilen har många kännetecken. Dock ska man tänka på att de är generaliseringar och betyder inte att alla kvinnor talar så, men att många gör det. En forskare inom detta område är Deborah Tannen, professor i sociolingvistik vid Georgetown universitetet i Washington DC. Hon har bland annat gett ut boken You just don’t understand år 1990 som tog upp just kvinnors och mäns olika språk.

Källor

• Allén (1977) och Hultman & Westman (1977) har gjort studier som påvisa könsskillnader beträffande ordval i uppsatser och andra typer av texter.
• Kvinnliga resp. manliga samtalsämnen och samtalsstilar har studerats av Nordenstam (1990).
• ”Kvinnospråk och fruntimmersprat – forskning och fördomar under 100 år”. Adelsvärd, Viveka (1999, 1999 Brombergs)
• ”Förstå mig rätt” – om kvinnospråk och mansspråk i arbetslivet”. Wennberg, Lena (1993, 1994 Wahlström & Widstrand)
• "Kvinnor badar i ord – män talar om fakta eller tiger". Ståhl, Anna-Britta (1989 häfte 9, Kommunalarbetaren)
• "Kvinnor och män talar olika". Billgren, Cissi (1993-08-12, Uppsala Nya tidning)
• "Män säger ”sålunda”, kvinnor säger ”kanske”". Roosvald, Ulf (1997 häfte 13, Landstingsvärlden)
• "Männen säger ”jag” kvinnor säger ”vi”" Härd, Berit (1984 häfte 1, Hertha)
• "Hur talar kvinnor och män till vardags?". Nordenstam, Kerstin (1990 häfte 1, Kvinnovetenskaplig tidskrift)

Referenser

1. ↑ Einarsson 2004, s 135 ff