Scandinaviska Jutefabriken

Från Rilpedia

Hoppa till: navigering, sök
Wikipedia_letter_w.pngTexten från svenska WikipediaWikipedialogo_12pt.gif
rpsv.header.diskuteraikon2.gif

Scandinaviska Jutefabriken startade 1 april 1890 i Oskarström med att tillverka juteväv för jutesäckar och hade redan från början 600 anställda. Fabriken byggdes upp på rekordtid, nio månader.

Innehåll

Halva arbetsstyrkan från utlandet

Kompetent personal visade sig vara omöjligt att hitta, både i närheten och på andra orter i landet. Företaget fick värva halva arbetsstyrkan från utlandet och då framförallt Tyskland, Böhmen-Mähren, (Tjeckoslovakien) samt Polen. Skånska sockerbetsodlare kom också att bidra med arbetskraft, för de använde sig av polska och böhmiska arbetare. Sockerbetsarbetare flyttade själva eller värvades på hösten till Oskarström, för att över vintern arbeta på Jutefabriken. En del återvände på våren till sockerbetsfälten, andra stannade i Oskarström. Samhället fick på så sätt, redan från början ett markant inslag av invandrare, som genom alla decennier förblivit en del av Oskarström.

Skola och bruksaffär

1891 fick Oskarström sin första skolbyggnad Maredsskolan som byggdes med hjälp av företaget. Vid järnvägsstationen byggde Jutefabriken 1894 ett magasin för att få lagerhållning jämte spåret och med hjälp av eget industrispår in på egna industriområdet, kunde de lätt få ut och in material. Inne på fabriksområdet fanns det en bruksaffär där arbetarna handlade enligt ett trucksystem, där en del av lönen utbetades i anvisningar eller poletter, som var gjorda av gummi och var betalningsmedlet i butiken.

Utökat produktsortiment

1896 utökades tillverkningen med att även omfatta linneväveri med namnet Oskarströms Linnefabrik och det tillverkade då alla slags blekta och oblekta lin- och blångarner, samt blekta och oblekta linnevävnader. Företaget behövde anställa mer personal, men det rådde bostadsbrist på orten, trots att bolaget uppförde flertalet arbetarbostäder (kaserner) och uppmuntrade till egnahems byggen. Som mest fanns det 15 arbetarkaserner i fyrkant med ett grönområde i mitten som byggdes på 1910-talet, men numera är alla rivna.

När det under årens lopp blivit mindre lönsamt med tillvekningen av en produkt, då har företaget lagt om till annan verksamhet, som textiltapeter i jute och lin samt golvfilt och senare även glasfiberväv. Idag ägs företaget av Johns Manvilles som förvärvade det 1998 av Tasso AB men fortfarande är tillverkningen av glasfiberväv det dominerande, men garnet till väven görs i Tyskland.

Konflikter

Redan första året blev det missnöje bland de 300 svenska arbetarna och de deltog i en strejk för att de var missnöjda med lönen. Den tyska arbetskraften hade mer än dubbelt så hög lön. Större yrkesskicklighet, berättigade inte till den löneskillnaden. Efter en veckas strejk träffades en kompromissuppgörelse: lönen höjdes med ett öre, från åtta till nio/timme. I början av 1893 var det åter oroligt på Jutefabriken. Då gällde missnöjet anställningskontrakten och 560 av de 600 arbetarna strejkade. Landshövdingen fick medla och strejken blev därför kortvarig.

År 1899 togs initiativ till att bilda en fackorganisation. Företaget slog bakut och sade att alla som var med i fackföreningen skulle mista sitt arbete och även avhysa de av dem som bodde i företagets fastigheter. Kyrkoherde Friedlander i Slättåkra höll helt med företaget och i straffpredikan till arbetarna sa han, “Den som är medlem av fackförening har skrivit under sin egen dödsdom för tid och evighet”. “Att gå in i en fackförening är att sälja sig till den onde”. Nu tog Hallandspostens redaktör Viktor Larsson ställning för arbetarna och skrev en artikel i tidningen som avslutades med, “I varje fall passar templet föga för förkunnandet af den religion som predikas af Kyrkoherde Friedlander och utgör det grövsta vanhelgandet af den kärleks- och mänsklighets ideal som en gång tolkades af kristendomens stiftare”.

Arbetarna vägrade att följa företagsledningen och därför stängdes fabriken och driften återupptogs efterhand i begränsad omfattning med hjälp av oorganiserad arbetskraft. Extra polis vaktade, men behövde ej ingripa. I början av april avhyste företaget sju arbetarfamiljer som bodde i företagets lägenheter. Endast en mindre del av de anställda återgick till arbetet, så företaget fick leta efter ny arbetskraft, mest från utlandet. Från ett flertal länder anställdes närmare 300 arbetare, och det blev stor besvikelse bland invånarna i samhället.

Arbetarna började svikta och sökte kontakt med fabrikör Wallberg för att få slut på konflikten. Man var beredd att lämna Arbetarpartiet och bara ha en lokal förening, men med bla hänsyn till de nyanställda, vägrade bolaget att följa önskemålet. Konflikten upphörde av sig själv, men blockaden varade till 1904 och 1906 blev Jutefabrikens arbetare med i Textilarbetarförbundet och samma år bildades Oskarström Arbetarkommun.

Nu blev det inte lugnt så länge, för 1909 kom den landsomfattande Storstrejken och arbetarrörelsen gick ett stort nederlag till mötes. När konflikten avvecklades, fick alla som återtogs i arbete, skriftligen förbinda sig att inte tillhöra någon organisation som sorterade under LO. Efter Storstrejken blev strejkledarna på fabriken svartlistade och fick emigrera till USA. Fackföreningarna lade ner sin verksamhet och arbetarkommunen gick under jorden och först 1912 framträdde den åter öppet.

Litteratur

  • Walle Dickson Saxen i väven. En upptäcktsfärd i kultur och tankesätt kring en Jutefabrik, Stockholm: PMB Bokkonsult/Karneval 1990

Källor

  • Kulturhistorisk inventering, Oskarström, Landsarkivet i Halmstad
  • Oskarström - Obygd blev industriort, Oskarströms kommun (Oskarströms Historiekommitté, kommittéordförande: Fredy Bermhed)
  • Rapport över kulturhistorisk inventering inför områdesplanering av Oskarström, Halmstads kommun. Halmstad: Stift. Hallands länsmus. Halmstad och Varberg: Landsantikvarien
Personliga verktyg