Says lag
Från Rilpedia
 |
Den här artikeln anses undermålig och kan behöva skrivas om helt för att leva upp till Wikipedias artikelstandard. Diskutera frågan på diskussionssidan och förbättra gärna artikeln. Var uppmärksam på artikelns innehåll. |
Says lag inom nationalekonomin slår fast att utbudet skapar sin efterfrågan.
1803 publicerade den franske ekonomen Jean-Baptiste Say (1767-1832) sitt främsta verk, Traite’ d’Economie Politique. I ett kort kapitel i den engelska översättningen (A Treatise on Political Economy, Book I, Chapter XV - Of the Demand or Market for Products) beskriver Say hur ”det är produktion som öppnar en efterfrågan på varor”, vilket senare fick benämningen Say’s Lag.
I allmänna ordalag säger Says lag att ”produktion skapar sin egen efterfrågan” eller mer populärt att ”utbudet skapar sin egen efterfrågan”. För att undvika vanliga missförstånd är det viktigt att komma ihåg att Says lag avser den aggregerade reala efterfrågan. Vad som avses är att en ökad produktion och ett ökat utbud av varor och tjänster på en aggregerad nivå skapar en ökad aggregerad real efterfrågan genom att sänka priserna.
Om detta förbises kommer Says lag skenbart att motsägas av otaliga situationer i vardagen. För det finns givetvis otaliga exempel på att enskilda producenter går i konkurs för att de producerat för mycket av en viss vara. Det finns också otaliga exempel på enskilda produkter som inte har lyckats på marknaden.
Innehåll |
Vad är efterfrågan?
Says lag lyder i allmänna ordalag: ”utbudet skapar sin egen efterfrågan”. Därför är det på sin plats att först definiera vad vi avser med efterfrågan. När man talar om efterfrågan kan man antingen tala om monetär efterfrågan eller om real efterfrågan.
Med monetär efterfrågan avses den bestämda summa pengar som används för utgifterna för varorna och tjänsterna i fråga, och med real efterfrågan just den kvantitet varor och tjänster som den monetära efterfrågan kan köpa.
Den reala efterfrågan är alltså helt och hållet avhängigt av priserna på varorna och tjänsterna. Med andra ord, hur mycket man får för en viss summa pengar beror uteslutande på priserna. Därmed är det fullt möjligt att en lägre monetär efterfrågan (en mindre summa pengar) kan motsvara en högre real efterfrågan än vad en högre monetär efterfrågan (en större summa pengar) kan göra. Det enda som krävs är att priserna är tillräckligt mycket lägre i det förra fallet.
Vad som avses med att ”utbudet skapar sin egen efterfrågan” är att ”utbudet skapar sin egen reala efterfrågan”. En ökad produktion och ett ökat utbud av varor och tjänster skapar mer real efterfrågan. Det sker genom att en ökad produktion och ett ökat utbud av varor och tjänster tenderar att sänka priserna. Och på så sätt kan en given monetär efterfrågan räcka till en större real efterfrågan.
I själva verket är det så att endast ökad produktion och ett ökat utbud av varor och tjänster kan skapa en högre real efterfrågan. Detta kan enklast förklaras med hjälp av sambandet:
- P = D / S
- P = den allmänna prisnivån
- D = den monetära efterfrågan
- S = det fysiska utbudet av varor och tjänster som säljs
Detta samband säger oss att:
- (A) om det enda som händer är att den monetära efterfrågan ökar kommer det endast att medföra en motsvarande högre allmän prisnivå, och om den allmänna prisnivån ökar i samma proportion som den monetära efterfrågan, kommer den reala efterfrågan att vara oförändrad,
- (B) samt att det enda sätt på vilket en högre monetär efterfrågan kan ge en högre real efterfrågan är om utbudet samtidigt ökar minst lika mycket. Men enbart en högre monetär efterfrågan är alltså inte tillräckligt. All ökning av den monetära efterfrågan utöver ett ökat utbud ger alltså bara högre priser och därmed inte en ökning i den reala efterfrågan.
- (C) Om däremot det enda som händer är att utbudet ökar, så ökar den real efterfrågan genom att priserna sänks. Således är ett ökat utbud inte bara ett nödvändigt villkor för en ökad real efterfrågan, det är även ett tillräckligt villkor.
Utifrån detta erhåller vi alltså en princip som säger att ett ökat utbud är både ett nödvändigt och ett tillräckligt villkor för en ökad real efterfrågan. En ökad monetär efterfrågan är varken ett tillräckligt eller ens ett nödvändigt villkor för ökad real efterfrågan.
Bevis på att Says lag är sann
Ett konkret exempel (från boken Capitalism av George Reisman) som vid första anblick klart motsäger Says lag, men som istället visar sig bekräfta Says lag är följande: Anta att produktionen och utbudet av exempelvis potatis skulle fördubblas som en följd av någon ny metod. Ett dubblat utbud som får den inverkan att priset på potatis mer än halveras, innebär att potatisproducenterna i själva verket får det sämre. (Om priset halveras kommer potatisproducenterna att tjäna exakt lika mycket som tidigare och om priset mindre än halveras kommer de att tjäna mer.)
Är inte detta ett fall som motsäger Says lag? Låt oss starta med att undersöka vad som sker i ett enkelt bytessamhälle, där pengar inte används, för att sedan visa vad som sker när pengar används.
Eftersom pengar inte används kommer potatisproducenterna att byta potatis mot andra varor de önskar, och likaså gör producenterna av alla andra varor. Den fördubblade produktionen kommer att leda till att en säck potatis plötsligt ger väsentligt mycket mindre i utbyte och potatisproducenterna kommer att få det materiellt sämre.
En säck potatis ger nu plötsligt mindre än hälften i utbyte jämfört med tidigare. Den reala efterfrågan för potatis har fallit som en följd av den ökade produktionen och det ökade utbudet. Motsäger detta inte Says lag? Skulle inte efterfrågan öka om produktionen ökar?
Efterfrågan har ökat men inte på potatis. Alla andra producenter får nu dubbelt så mycket potatis i utbyte mot en mindre total mängd av sina egna varor jämfört med tidigare. Men vad gör de med de varor som de nu inte behöver använda för att byta till sig potatis? De byter dem givetvis mellan varandra. Skomakaren har fler skor att byta mot skräddarens varor etc etc.
På detta vis kommer den minskade efterfrågan på potatis att exakt motverkas av ökad efterfrågan för andra varor. Men skulle inte enligt Says lag en ökad produktion och ett ökat utbud leda till en högre efterfrågan? Det gör den eftersom ökningen av den aggregerade efterfrågan motsvaras exakt av det ökade utbudet av potatis.
Lägger vi ihop alla tre förändringarna, (A) de andra producenternas minskade efterfrågan på potatis, (B) de andra producenternas motsvarande ökning av efterfrågan för varandras varor, och, (C) den ökade efterfrågan från den ökade mängden potatis, så ser vi att den totala aggregerade efterfrågan ökat med just det ökade utbudet. För (A) och (B) tar ju ut varandra och kvar blir den positiva effekten av (C). Således bekräftar detta exempel Says lag.
Men hur blir det om pengar används? Låt säga att den fördubblade produktionen och utbudet leder till att priset på potatis faller med en tredjedel av ursprungsnivån. Potatisproducenterna ser då sina intäkter falla till två tredjedelar av ursprungsnivån. Men den återstående tredjedelen kan nu de övriga producenterna lägga på varandras varor så att den totala summan som spenderas blir densamma.
Den aggregerade monetära efterfrågan blir oförändrad. Men den aggregerade reala efterfrågan ökar i och med att samma aggregerade monetära efterfrågan nu även räcker till för att köpa det ökade utbudet av potatis. Därmed bekräftas Says lag även i detta fall.
Men även om potatisproducenterna som helhet förlorar på en fördubblad potatisproduktion så betyder det inte att alla behöver göra det. Om det är konkurrens mellan potatisproducenterna kommer de enskilda producenter som först uppfinner eller inför en produktivitetshöjande metod att tjäna på det, medan de som sist gör det kommer att förlora på det. Men de senare kommer endast att förlora på den ökade produktionen initialt. För snart kommer dessa att inse att det är mer lönsamt att producera andra varor och söka sig till andra områden.
De pengar som inte spenderas på potatis har ju spenderats på andra varor och därmed ökat lönsamheten på dessa något. Därmed kommer potatisproduktionen att minska något så att priset på potatis stiger något igen, upp till nivån som ger den ursprungliga lönsamhetsnivån (dvs halva ursprungspriset till dubbla produktionen) och lönsamheten inom andra områden kommer att falla tillbaka något.
De potatisproducenter som såg ut som förlorare, både de kvarvarande och de producenter som skiftade till annan vara, kan nu tjäna samma summa pengar som tidigare. Men samtidigt kan alla i ekonomin skörda frukterna av billigare potatis.
Brist på pengar (underkonsumtion) och allmän överproduktion som omöjliga förklaringar till recessioner
I denna del visas hur Says lag kan användas för att avfärda idéer om att konjunkturnedgångar, recessioner och depressioner beror på (1) en allmän överproduktion av varor och tjänster samt (2) en brist på pengar (underkonsumtion) och att därför ekonomin måste ”stimuleras” med hjälp av tryckpressarna eller nya bankreserver från Riksbankens sida.
1. Allmän överproduktion
Låt oss börja med att konstatera att överproduktion kan existera. I förra stycket om Says lag gavs ett exempel på att produktionen och utbudet av potatis skulle fördubblas som en följd av någon ny metod. I det fallet kan vi konstatera att en fördubblad potatisproduktion faktiskt innebär en överproduktion.
Men den är endast partiell och motsvaras av en partiell underproduktion av alla eller vissa av de övriga varorna – det är endast en partiell och relativ överproduktion av potatis, inte en generell och absolut överproduktion. Denna relativa överproduktion försvinner så snart vissa potatisproducenter väljer att satsa på annan typ av produktion, på det vis som beskrivs i exemplet.
Låt oss ta ytterligare ett exempel som visar att en generell överproduktion är omöjlig genom att föreställa oss följden av att produktionen fördubblades inom samtliga områden. Skulle det betyda att det var en generell överproduktion?
Nej, det skulle fortfarande finnas exakt lika mycket överproduktion som underproduktion. Anledningen är att vi inte vill ha en fördubblad mängd av alla varor, men att vi däremot vill ha mer än en fördubblad mängd av vissa varor och mindre än en fördubblad mängd av andra varor. Vissa varor skulle vi till och med vilja ha mindre av såsom kanske är fallet med vissa enkla och billigare varor när man plötsligt har råd med lyxigare och dyrare varor.
På så vis kan endast en partiell relativ överproduktion av vissa varor förekomma och den matchas helt av en motsvarande partiell relativ underproduktion av andra varor. Men inte ens en plötslig fördubbling av produktionen inom alla områden samtidigt skulle alltså leda till en generell överproduktion. Återigen ser vi att överproduktion endast kan vara partiell och relativ, och aldrig generell och absolut.
Det är en annan sak att vi först efter en justering av relationen mellan produktionen av olika varor skulle kunna tillgodogöra oss den fördubblade produktionsförmågan till fullo. Vidare, även i de enstaka fall av varor där vår konsumtion kan sägas redan vara mättad, såsom kanske är fallet med bordssalt, kommer en överproduktion endast att vara relativ.
Anledningen är att saltproducenter snart kommer att söka sig till andra områden. Och eftersom en ökad saltproduktion antas komma från en produktivitetsökning av något slag, och den produktivitetsökningen säkerligen delvis innebär en ökad arbetsproduktivitet, behöver saltproducenterna använda sig av mindre arbete för att producera en given mängd salt. Detta arbete kan därmed frigöras för andra ändamål och öka produktionen inom de områdena. På så vis skulle även detta vara något positivt.
Överproduktion kan alltså endast vara partiell och relativ, och aldrig generell och absolut (detsamma gäller för underproduktion). Men den vanliga merkantilistiska förklaringen är åter igen:
Förklaringen dessvärre inte begränsad till den genomsnittlige affärsmannen utan framförs även av en överväldigande majoritet av ekonomer. Men trots det är förklaringen baserad på ett logiskt felslut.
Det logiska felslutet går under benämningen kompositionsmisstag och består i att förväxla det som gäller för en del av helheten med att det även gäller för helheten. För det är ju sant att en enskild producent kan missbedöma efterfrågan på sina varor eller tjänster.
Om producenten producerat mer än den mängd som det visar sig går att sälja, då är resultatet en lägre vinst eller en ren förlust. Men att utifrån detta konstaterande sluta sig till att detsamma gäller generellt är alltså ett felslut.
Som ett exempel på hur tokig idén om att en allmän överproduktion orsakar konjunkturnedgångar, recessioner och depressioner verkligen är så kan man fundera på vad den idén implicerar. Den implicerar att vi skulle kunna motverka konjunkturnedgångar, recessioner och depressioner genom att producera mindre! I själva verket skulle det bara leda till en lägre levnadsstandard och svåra depressioner.
I nära relation till det som just nämnts finns ett annat kompositionsmisstag. Det begås om man hävdar att den allmänna vinstnivån är beroende av den verkliga produktionsnivån. Vinstnivån för den enskilde är förvisso beroende av dennes förmåga att producera. Men de totala nominella vinsterna i ekonomin är helt oberoende av den verkliga produktionsnivån. Produktionen kan öka medan vinsterna går ned och vice versa.
2. Underkonsumtion
Det för oss in på frågan om underkonsumtion som en möjlig orsak till konjunkturnedgångar, recessioner och depressioner. Även i detta fall är det inte bara den genomsnittlige affärsmannen som kommer med denna förklaring utan återigen kan vi se den framföras av en majoritet inom ekonomskrået.
Denna idé kan delas in i två delar. För det första, det stora problemet anses vara vår vilja att inte konsumera. Hur många gånger har vi inte hört att konsumenternas förtroende är lågt, konsumtionsutgifterna låga eller att investeringarna är låga på grund av att det inte finns några investeringsmöjligheter. En av de främsta förespråkarna för denna idé är i dagsläget ekonomen Paul Krugman och han skriver:
Det är denna teori som fick honom att se förstörelsen av tvillingtornen i World Trade Center den 11 september 2001 som en god nyhet för ekonomin. Med hans egna ord:
Ett annat finurligt sätt att lösa problemet med underkonsumtion, dvs vid sidan om att förstöra hus och annat, är att exempelvis Riksbanken pumpade upp bankernas reserver så att bankerna i sin tur kan låna ut mer pengar. Keynes hade även andra finurliga sätt på lut:
Men trots alla dessa påståenden är det så att våra behov för mer rikedom är obegränsade. Det är viktigt att inse att vi aldrig någonsin kommer att ha några generella problem med att folk inte vill ha mer saker och ting. Man kan tänka sig att vi i allmänhet är mättade med vissa varor, såsom bordssaltet som diskuterades ovan, och att vi kanske inte vill ha fem nya bilar var.
Men det beror på att vi hellre än den femte bilen kanske vill ha en sommarstuga, och inte på att den femte bilen är värdelös. Det finns ingen bortre gräns för hur mycket mer varor och tjänster, eller varor och tjänster av bättre kvalitet, som vi vill ha. Det är en följd av att det inte finns någon begränsning för vår fantasi, men att vår förmåga att producera alltid kommer att understiga det vi kan föreställa oss.
Det visar sig alltså att det finns ett kompositionsmisstag även i påståendet om att underkonsumtion skulle kunna orsaka konjunkturnedgångar, recessioner och depressioner. Det beror på att det är lätt att tänka sig att en själv eller någon annan inte behöver mer av en viss vara. Men att därifrån dra slutsatsen att detta gäller i allmänhet för varan i fråga är alltså ett felslut.
För det andra, det är helt sant att en enskild producent skulle kunna utöka sin produktion om efterfrågan på dennes varor ökade så att därmed mer pengar spenderades på dessa. Men att utifrån det dra slutsatsen att det som krävs för att produktionen i ekonomin som helhet ska öka är att mer pengar kan spenderas, är återigen ett kompositionsmisstag.
För som nämndes ovan, produktionsnivån i ekonomin som helhet är helt oberoende av den nominella vinstnivån. Den nominella vinstnivån är bland annat beroende av hur mycket som spenderas totalt i ekonomin. Men den mängd pengar som spenderas, dvs den monetära efterfrågan, är därmed även den helt oberoende av hur mycket som produceras. Det finns alltså inga som helst grunder för påståendet om att underkonsumtion skulle kunna orsaka konjunkturnedgångar, recessioner och depressioner.
Enligt Keynes så beror efterfrågan på produkter och därmed på arbetskraft, på den summa pengar som människor spenderar på konsumentprodukter plus den summa pengar som företagen spenderar på investeringsprodukter. När människors sparande överstiger företagens investeringar blir konsumtionen för liten och detta resulterar i ekonomisk kris och i hög arbetslöshet.
Enligt Keynes är ett för högt sparande orsak till underkonsumtion (det anses bli en brist på pengar i ekonomin). Det felslut Keynes gör är att han inte skiljer på monetär efterfrågan och real efterfrågan. En mindre monetär efterfrågan (när sparandet är större än investeringarna) behöver inte innebära att den reala efterfrågan minskar.
Om mindre pengar spenderas i ekonomin och om penningmängden är konstant, så kommer den allmänna prisnivån att sjunka. Detta innebär att människor kan köpa fler produkter för samma mängd pengar och den reala efterfrågan minskar därmed inte. Företagens nominella vinster sjunker när färre pengar spenderas men de reala vinsterna (nominell vinst justerad för prisminskningen) sjunker däremot inte.
3. En monetär kontraktion enda möjliga orsaken till konjunkturnedgångar, recessioner och depressioner
Vi har nu sett att varken en allmän överproduktion eller en allmän underkonsumtion är rimliga förklaringar till konjunkturnedgångar, recessioner och depressioner. Men vad är då orsaken till dessa återkommande fenomen?
De har alltså inget att göra med produktionen eller utbudet. En huvudingrediens i en konjunkturnedgång, recession och depression är fallande priser. Återgår vi till tidigare formel:
- P = D / S
där P är den allmänna prisnivån, D är den monetära efterfrågan och S det fysiska utbudet av varor och tjänster som säljs, så ser vi att priserna kan falla på grund av en ökad produktion, S, eller en minskad monetär efterfrågan, D.
Fallande priser på grund av ökad produktion är inget problem då detta inte i sig medför lägre vinster, priset per enhet sjunker men det säljs fler enheter. Därmed kvarstår endast en möjlig förklaring till konjunkturnedgångar, recessioner och depressioner – en minskad monetär efterfrågan.
Det är skapandet av nya pengar som är orsaken till boom-bust-cykeln. Det är en av de centrala poängerna i den österrikiska skolans konjunkturteori. Ludwig von Mises visade redan på 1910-talet att det enda sättet att undvika konjunkturnedgångar, recessioner och depressioner är att undvika skapandet av nya pengar. Det som krävs för det är hundraprocentiga bankreserver.
Skapandet av nya pengar kommer att fortgå så länge det är tillåtet att ha fraktionella reserver. Endast ett system med hundraprocentiga bankreserver skulle vara inflations- och deflationssäkert. Endast ett sådant system skulle undvika konjunkturnedgångar, recessioner och depressioner.
Arbetslöshet
Say och de klassiska ekonomerna ansåg att arbetslöshet berodde på en felaktig prissättning. Detta är en riktig slutsats eftersom det inte finns någon ekonomisk möjlighet att anställa en individ om kostnaden för anställningen är större än värdet av arbetsinsatsen. Full sysselsättning kan enbart uppnås om marknadslönen sätts för varje individen. Idag är det i stort sett endast den österrikiska skolan inom nationalekonomin som stöder detta synsätt.
Enligt de teorier som Keynes lade fram på 1930-talet, går det inte att uppnå full sysselsättning om lönerna sjunker ned till marknadslönen. Detta eftersom lönerna också är företagens efterfrågan på konsumentprodukter. Men detta är en felaktig teori eftersom fler skulle få arbete och därför minskar inte den totala lönesumman i ekonomin.
Detta innebär inte att den monetära efterfrågan sjunker. Tvärtom skulle detta innebära att den reala efterfrågan och köpkraften ökar eftersom fler arbetande producerar mer. Dessutom behöver de arbetande inte försörja lika många arbetslösa som tidigare.
Det är också en felaktig teori att lönerna skulle vara företagens efterfrågan eftersom lönerna samtidigt är företagens kostnader. Företagens kostnader måste täckas av försäljningsintäkterna och allmänna prishöjningar kan enbart uppkomma om den monetära efterfrågan ökar, dvs om penningmängden ökar.
Keynes teorier går egentligen enbart ut på att sysselsättningen ska öka genom att reallönerna sjunker. En större monetär efterfrågan innebär att försäljningsintäkterna ökar, men samtidigt sjunker reallönerna om detta leder till en allmän prisökning. Därför är Keynes teorier motsägelsefulla, detta på grund av att han påstod att en sänkning av de nominella lönerna inte ökar sysselsättningen men däremot att en sänkning av reallönerna ökar sysselsättningen, trots att det inte är någon ekonomisk skillnad på dessa två företeelser.
Ett bra exempel på felaktigt satta löner är depressionen i USA 1930-42. När priser och löner föll under inledningen av depressionen, ansågs det helt felaktigt att krisen kunde lösas genom att priser och löner förhindrades från att falla. Under tiden Roosevelt var president utökades den statliga styrningen av ekonomin till en mycket omfattande nivå och den genomsnittliga arbetslösheten kom under depressionen att vara 19 %.
Förklaringen till att arbetslösheten var så hög under alla dessa år är att lönekostnaden blev för hög i förhållande till företagens försäljningsintäkter. Det fanns ingen ekonomisk möjlighet för företagen att anställa tills full sysselsättning var uppnådd. Varför finns det ingen ekonomisk möjlighet till att anställa fler?
Om vi tar ett förenklat exempel: om vi antar att penningmängden är 100 och att omloppshastigheten är 10 (pengarna används 10 gånger under året), i så fall blir företagens försäljningsintäkter 1 000. Om vi antar att lönekostnaden är 400 vid full sysselsättning, men att lönerna plötsligt stiger till 500. Detta innebär att lönerna har ökat med 25 %, men samtidigt att lönekostnaden blir 100 för hög om det ska vara lönsamt att producera. Detta innebär att omkring 20 % av de anställda förlorar sina arbeten.
Keynes menade att lönerna var trögrörliga nedåt därför var det bättre att öka penningmängden och den monetära efterfrågan. Företagens försäljningsintäkter skulle öka samtidigt som Keynes ansåg att löntagarna var för dumma för att kompensera sig fullt genom löneökningar för de prishöjningar som uppkom. Denna ”dumhetsteori” har dock aldrig fungerat.
Skälet till att arbetslöshetsproblemet löste sig var det pris- och lönestopp som infördes i USA under krigsåren 1942-45. Löner och andra kostnader hölls nere samtidigt som kriget finansierades med nytryckta pengar. Företagens försäljningsintäkter ökade samtidigt som lönerna låg kvar på samma nivå. Efter kriget låg lönernas andel av försäljningsintäkterna på rätt nivå.
