Från Rilpedia

Protokollstack för IP-nätverk
IP-skikt	Protokoll
5.Applikation	BitTorrent, DHCP, DNS, FTP, HTTP, IMAP, IRC, NNTP, POP3, SIP, SMTP, SNMP, SSH, Telnet,TLS, SSL , TFTP, …
4.Transport	DCCP, SCTP, TCP, RTP, UDP, IL, RUDP, …
3.Nätverk	ARP, ICMP, IGMP, IP (IPv4, IPv6),RIP …
2.Länk	ATM, Ethernet, FDDI, ISDN, MPLS, Token Ring, PPP, SLIP, Wi-Fi, …
1.Fysiska	ISDN, RS232, IrDA, Bluetooth, xDSL, …

Routing Information Protocol (RIP) är ett av de mest använda Interior Gateway Routing Protocol på interna nätverk (och i viss mån Internet) som hjälper routers att dynamiskt anpassa sig till förändringar i näverkets anslutningar genom att utbyta information om vilka nätverk varje router kan nå och hur långt bort dessa nätverk finns. Även om RIP fortfarande används så anses det ha blivit föråldrat genom link state-protokollen OSPF och EIGRP.

RIP utvecklades redan 1969 som en del av ARPANET, och använder Bellman-Ford algoritmen. RIP är ett distance-vector routing protokoll som använder antalet hopp som routing mätvärde. Det maximala antalet hopp som är tillåtet med RIP är 15. Varje RIP-router sänder fullständiga uppdateringar var 30:e sekund som standard vilket genererar stora mängder trafik på nätverk med låga bandbredder. Det använder sig av lager 4 protokollet UDP och port 520 för att transportera data. En mekanism som kallas för split horizon with limited poison reverse används för att undvika routing loopar. Routers från vissa tillverkare har en holddown mekansim som kallas för heuristics vilkens användbarhet är diskuterad och är inte en del av standarden.

I många av dagens nätverksmiljöer är inte RIP det första valet av routingprotokoll eftersom dess konvergenstid och skalbarhet är dålig i jämförelse med OSPF eller IS-IS. Hopp gränsen begränsar starkt storleken på nätverken där den kan användas. Fördelen är att det är enkelt att konfigurera RIP.

Versioner

RIPv1 definierades i RFC 1058 och är ett klassfullt routingprotokoll. Uppdateringarna innehåller ingen subnätsinformation vilket förhindrar stödet för en variabel längd på subnet-masken. Denna egenskap begränsar möjligheten att använda olika storlekar på subnäten i samma nätverksklass, med andra ord, alla subnät måste ha samma storlek. Det finns inget stöd för router-authentisering vilket gör att RIPv1 kan bli utsatt för olika attacker.

På grund av problemen i RIPv1 så utvecklades RIPv2 1994 och inkluderade möjligheten att skicka subnätsinformation och stöd för Classless Inter-Domain Routing, CIDR. För att ha bakåt kompatibilitet så behölls 15 hopps gränsen. Enkel klartext-autentisering infördes för att säkra uppdateringarna, senare infördes också MD5-autentisering i RFC 2082.

RIPv2 beskrivs i RFC 2453 och blir standardiserad i STD 56.

RIPng definieras i RFC 2080 och är en utökning av ursprungsprotokollet för att stödja IPv6.