Roparrörelsen

Från Rilpedia

Hoppa till: navigering, sök
Wikipedia_letter_w.pngTexten från svenska WikipediaWikipedialogo_12pt.gif
rpsv.header.diskuteraikon2.gif
En kolportör i en småländsk stuga. Teckning i Ny Illustrerad Tidning.

Roparrörelsen anses vara den väckelse som banade väg för folkväckelsen och friförsamlingsrörelserna i Sverige. Roparna förekom mest i Småland, Västergötland, Värmland och Närke. Sitt mest intensiva stadium upplevde väckelsen i början av 1840-talet.

Rörelsen var kortvarig men fick stor betydelse för folkväckelsens framväxt. Olärda pigor och bonddöttrar höll under extatiska tillstånd skakande domspredikningar, vilket samlade stora skaror.

Innehåll

Bakgrund

I bakgrunden till roparrörelsen fanns bland annat hoofianismen, som gick tillbaka till Johan Otto Hoof i Svenljunga. Hans predikningar präglades av gammalpietetiskt fromhetsideal. Anhängare till denna rörelse kallades Hoofianer och fanns i Småland och Västergötland.

Reaktion mot samtidens lastbara leverne

Roparrörelsen kom till som en reaktion mot den tidens lastbara leverne. Förkunnelsen innehöll dom och straff över all slags lögn, flärd och hyckleri. De mötte hårt motstånd av präster som tog polis och landshövdingemyndigheter till sin hjälp. Även läkare föreskrev olika medikamenter för att få slut på "predikosjukan".

Predikningarna var många och långa. Folk kom vandrande långa sträckor för att lyssna på roparna, främst egendomslösa torpare som hade drabbats hårdast av den tidens hungerår. Vid samlingarna ställdes ofta krav på förändringar av både kyrkligt och världsligt slag.

"Religionskriget" i Kvistbro i Närke

Roparrörelsen hade en stark anknytning till Närke. Kvistbro blev ett centrum för roparna i Närke, där friluftsmöten hölls med upp till 3000 åhörare.

Till Kvistbro anlände midsommaren 1843 tre vandrande ropare från Västergötland. Det var Adam Smedberg, f. 1813 i Dala socken, Skaraborgs län, som hösten innan i Kyrkefalla kommit i kontakt med en ropare, Johan Magnus Vigerell och en 14-årig pojke, Johannes Ljungholm. Vid detta möte hade ca 3000 personer samlats. Adam Smedberg stod uppe på en hästskrinda och talade. Efter ett par timmars predikan skall han ha fallit baklänges av skrindan och låg sedan som död på marken. Då hoppade den 14-årige Johannes upp och fortsatte att predika tills Smedberg kvicknat till igen och kunde fortsätta. Det berättas att även flera av åhörarna föll till marken och låg avsvimmade.

Detta blev för mycket för landshövdingen i Örebro, som sände ut manskap för att gripa Smedberg, vilket resulterade i häftiga sammanstötningar med massorna, som tog ställning för roparna och beväpnade sig med påkar och bössor. Efter tre dagars slagsmål och palaver kunde Smedberg och 14 andra gripas. Händelsen har kallats för "religionskriget i Kvistbro".

Smedberg och ett 20-tal andra dömdes till böter och fängelse. Smedberg blev nedbruten av bestraffningen och predikade aldrig mer. Han dog 1892 i Hova fattighus, Skaraborg.

Andra förkunnare

Även en förkunnare vid namn Otto Engström räknades till roparna i Närke, och fortsatte trots upprepade fängelsevistelser att predika. Engström och senare August Carleson räknas som övergångare till Risebergarörelsen och därmed till den svenska väckelserörelsen i stort.

Källor

Personliga verktyg