Från Rilpedia

Riddarroman är beteckning på en medeltida skönlitterär genre på vers med riddare som huvudperson. Den internationella termen uppstod i Frankrike på 1100-talet och avsåg litteratur skriven på romanskt folkspråk, 'roman' eller 'romans', med höviska motiv, vanligen med riddare och damer.

Det förekommer i huvudsak tre genrer, roman breton, roman d’antique och roman d’adventure. Roman breton var inspirerad av keltiska legender. Kung Arthur var ett återkommande motiv. Roman d'antique hämtade stoff från den klassiska epiken. Roman d'adventure utspelade sig i exotiska miljöer. De har det gemensamt att de handlar om riddare som ställs inför en svår prövning som han övervinner och att han vid romanens slut framstår som den borne hjälten.

Karaktärerna var mycket statiska och riddarromanerna anses ha spelat en fostrande roll och visat hur en god riddare bör handla och vara. Centralt motiv är motsättningen mellan den höviska sublimiteten och den ohöviska naturligheten.

En framstående författare var hovdiktaren Chrestien de Troyes som bland annat skrev Parsifal och Riddaren med kärran. Tristan och Isolde är en berömd roman breton liksom Robin och Marion av Adam de la Halle. De flesta författarna synes ha varit hovskalder.

De första riddarromanerna i Sverige var Eufemiavisorna, Herr Ivan, Hertig Fredrik av Normandie och Flores och Blancheflor. De nordiska riddarromanerna skilde sig från de kontinentala, framför allt vad beträffar de könsroller som förmedlades.

(källor:Litteraturhandboken, utgåvan 1984; Litteraturens historia i världen, red. Bernt Olsson och Ingemar Algulin; Den svenska litteraturen. Från forntid till frihetstid, red. Lars Lönnroth och Sven Delblanc 1993)