Recep Tayyip Erdoğan

Från Rilpedia

Hoppa till: navigering, sök
Wikipedia_letter_w.pngTexten från svenska WikipediaWikipedialogo_12pt.gif
rpsv.header.diskuteraikon2.gif
Recep Tayyip Erdoğan

Recep Tayyip Erdoğan (uttalas [ˈrɛdʒɛp ˈtɑːjip ˈɛrdɔːɑn] (IPA)), född 26 februari 1954 i Kasımpaşa i Istanbul, är Turkiets premiärminister sedan den 14 mars 2003. Han är partiledare för Rättvise- och utvecklingspartiet (AKP) och en stark förespråkare för turkiskt medlemskap i EU.

Erdoğans familj härstammar från Batumi i Georgien. Familjen flyttade först till Rize vid svartahavskusten i nordöstra Turkiet och sedan till distriktet Kasımpaşa i Istanbul, där Erdoğan föddes den 26 februari 1954. Erdoğan utbildades till ekonom vid Marmara-universitetet i Istanbul. Hans politiska bana började i Nationella räddningspartiet (Milli Selâmet Partisi) under Necmettin Erbakan. I militärkuppen 1980 förbjöds alla politiska partier, men efter demokratiseringen 1983 grundades Välfärdspartiet (Refah Partisi) av tidigare medlemmar av Nationella räddningspartiet. Erdoğan valdes till Välfärdspartiets partiledare 1985.

I valet 1991 fick Välfärdspartiet över 10 procent av rösterna, och Erdoğan invaldes i nationalförsamlingen. Efter lokalvalen 1994 blev Erdoğan borgmästare i Istanbul. Han sörjde för att effektivisera stadens transportsystem och iscensatte samtidigt populära stadsförnyelseprogram.

Andra halvan av 1990-talet var en turbulent period i landets politik. 1996 förbjöds Välfärdspartiet sedan det förklarats konstitutionsvidrigt, varefter medlemmarna snart organiserade sig i Dygdpartiet (Fazilet Partisi), som på nytt förklarades konstitutionsvidrigt 1999. Erdoğan fick avgå som borgmästare i september 1998 sedan han dömts för uppvigling till religiöst hat då han på ett politiskt möte läst högt ur en kontroversiell dikt. Han satt i fängelse från mars till juli 1999. Under 1999 uppstod en splittring i det tidigare Välfärdspartiet mellan traditionalister, trogna mot den islamiska rörelsen, och Erdoğans fraktion, som ville förena islamiska värderingar med ett sekulärt demokratiskt system. De senare organiserade sig i Rättvise- och utvecklingspartiet (AKP), medan traditionalisterna bildade Lycksalighetspartiet.

I valet i november 2002 rådde stort missnöje med de etablerade partiernas ekonomiska politik och hur de hade hanterat jordskalvet 1999. AKP fick 34,3 procent av rösterna och egen majoritet i nationalförsamlingen.

Efter att först ha blivit utestängd från premiärministerposten på formella juridiska grunder, blev Erdoğan i mars ombedd av president Ahmet Necdet Sezer att bilda regering. Han tillträdde den 14 mars 2003. Erdoğans regering har haft ett ansträngt förhållande till landets militära ledare, som menar att regeringen sätter den nationella enheten på spel genom en påstått islamistisk politik. Erdoğan har också utsatts för kritik av den sekulära intellektuella eliten, eftersom han har likställt examen från religiösa skolor med examen från offentliga skolor vid antagning till universitet och högskolor.

Inom utrikespolitiken har Erdoğan fortsatt att upprätthålla vänskapliga relationer med både USA och Israel, samtidigt som han försöker förbättra förhållandena med arabiska grannländer. Förhandlingarna med EU om ett framtida turkiskt medlemskap är kanske det viktigaste området i utrikespolitiken. Dessutom har han fått till stånd en uppmjukning av relationerna med Grekland genom att göra avkall på den tidigare hårda linjen i konflikten om Cypern. I maj 2004 blev han den förste turkiske premiärministern att besöka Grekland sedan 1988, och den förste som besökte den turkiska minoriteten i det grekiska Thrakien sedan 1952. Besöket blev en diplomatisk triumf, då den grekiske premiärministern, Kostas Karamanlis, kungjorde att Grekland ämnade stötta Turkiets ansökan om medlemskap i EU.

Under 2007 utbröt protester mot Erdoğan sedan han förklarat att han ämnade ställa som kandidat i presidentvalet, som hålls i parlamentet, där hans parti har majoritet. Han avsade sig sin kandidatur och lät utlysa nyval till parlamentet; detta hölls den 22 juli, och AKP fick 46,66 procent av rösterna.

Personliga verktyg