Från Rilpedia

En rättshaverist (från ty. Rechthaber) är en person hemfallen åt rättshaveri, vilket enligt Svenska Akademiens ordlista är en "person som påstridigt hävdar sin rätt" i juridisk bemärkelse. Ordet är pejorativt, det vill säga nedsättande, och knappast någon vill bli kallad rättshaverist.

En person som utpekas som rättshaverist anses ägna orimligt mycket tid och energi åt att försöka ändra beslut och åtgärder som går denne emot. Beteendet fortsätter även när det är uppenbart lönlöst och kan ske genom överklaganden, skrivelser, polisanmälningar, JO-anmälningar eller stämningar. Den utpekade rättshaveristen kan ha rätt eller fel i sak, men avfärdas ofta med motiveringen att denne beter sig på ett sådant sätt att kompromiss är omöjlig. Det verkliga eller upplevda felet och vägran att ge rättelse tolkas av rättshaveristen som ett slags sammansvärjning, vilket kan vara sant, men som också kan bli en självuppfyllande profetia.

Det kan finnas ett slags paradox i rättshaveristers beteende. De förväntar sig ofta att rättsapparaten ska ge upprättelse, trots att de inte upplever samhället som ett rättssamhälle. Även den omvända paradoxen existerar: Rättshaveristens antagonister påstår att rättssystemet fungerar klanderfritt, trots att rättshaveristen de facto har rätt i sak men ändå både förtalas och nekas upprättelse.

Innehåll 1 Beskyllningen som härskarteknik 2 Rättshaverist på andra språk 3 Försök att definiera begreppet rättshaverist 4 Exempel på rättshaverister 5 Källor 6 Se även 7 Externa länkar 8 Litteratur

Beskyllningen som härskarteknik

Statsvetaren Lisbeth Lindeborg har hävdat att den "enskilde svenske medborgaren som oförskyllt råkar i konflikt med en myndighet blir en 'rättshaverist'". Hon menar att "enskilda medborgare har en svag rättsposition gentemot maktfullkomliga svenska myndigheter" ^[1] Med den aspekt som Lindeborg anlägger på rättshaveribegreppet, blir det i många fall ett maktmedel för myndigheterna: De kan använda rättshaveristämpeln för att befria sig från kritiska medborgare, utan att behöva ompröva sina ställningstaganden. Medborgaren i fråga kanske för en kamp som till stor del är berättigad, men personen ifråga blir trots detta känd som en person som "kämpar mot väderkvarnar". För varje rättshaverist finns det en motpart: en rättshaverist i myndighetsställning.

Rättshaverist på andra språk

Lindeborg har även påpekat att ett motsvarande ord saknas i flera stora språk. Ett uttryck på engelskan som ungefärligen motsvarar "rättshaveri" är litigious. Detta ord betyder dock snarare motvilja till uppgörelse i godo, juridisk aggressivitet. På svenska talade man förr om "processare", folk som gärna processade, det vill säga tog sina konflikter till rätten. I ett föredrag vid International Conference of Law and Mental Health i Padua 2007 lanserade professor Christian Diesen begreppet justice obsession syndrome som en engelsk beteckning på fenomenet.

Ett ord som liknar rättshaverist finns dock på tyska, eftersom det kommer av Rechthaber – en som har rätt och underförstått, en som anser sig ha rätt. Det tyska ordet används oftast om en som anser sig veta bäst. Tyskans Rechthaberei har i svenskan förvrängts med ändelsen -haveri, vilket blir en ordlek som understryker beteendets självdestruktiva karaktär. Ett annat tyskt ord är Querulant.

Försök att definiera begreppet rättshaverist

Att ge en helt precis definition av den informella termen rättshaverist är inte möjligt. Enligt en föreslagen definition är dock en rättshaverist en person som

1. på mer eller mindre svaga grunder, och
2. vid upprepade tillfällen, eller till och med systematiskt
3. överklagar, anmäler, stämmer eller
4. på annat sätt missbrukar rättssystemet,
5. ett beteende som med rättegångsbalkens terminologi ofta kan betecknas som "rättegångsmissbruk", samt
6. genom sitt beteende utsätter sig själv och sin närmaste omgivning för hårda påfrestningar.

I "Botaniska utflygter" (1-3. 2 uppl. 1. Ups.-Sthm 1843-1864. 2 uppl. 1853), citerat i Svenska Akademiens ordbok, definieras "rätthaveri" i stället som

1. (pedantiskt) begär att (alltid) ha eller få rätt;
2. benägenhet att envist och påstridigt hävda och fasthålla vid en viss ståndpunkt och anse denna vara den enda rätta eller
3. att envist även också påstridigt hävda sin rätt även ifråga om obetydligheter;
4. stundom övergående i beteende: Ofördragsamhet, trångsynthet;
5. även konkretare, om handling eller uppträdande som vittnar om sådant begär eller sådan benägenhet.

Rättshaveristisk är den "som är fallen för eller kännetecknas av eller vittnar om rätthaveri", (enligt Dagens Nyheter bland annat 1924, nr 50, s. 4. Svenska Dagbladet 1927, nr 129, citerat i Svenska Akademiens ordbok).

Det bör understrykas att rättshaverister inte sällan har rätt, men de har blivit fixerade vid en upplevd oförrätt och kan inte låta udda vara jämnt. Bakom ett rättshaveri kan till exempel ligga att en högt kvalificerad person sökt en tjänst, men fått avslag på formellt felaktiga grunder. Den verkliga anledningen kan vara att en mindre kvalificerad sökande fick tjänsten på grund av vänskapskorruption. Det kan dock också bero på personliga motsättningar eller att en sökande, trots sina kvalifikationer, anses sakna önskvärda personliga egenskaper. Den som förvägrats en anställning, trots överklaganden, borde kanske dra slutsatsen att han eller hon inte skulle vara välkommen på arbetsplatsen, svälja förtreten och söka sig någon annanstans.

Ofta hänger rättshaverister upp sig på verkliga eller påstådda fel i utredningen av ett ursprungligt klagomål. Sådana sekundära fel framställer de som tecken på att de ansvariga försöker hindra att det ursprungliga felet rättas. Till sist blir rättshaveriet ett livsinnehåll. Rättshaveristen inser att han eller hon aldrig kommer att få sin rätt men hämnas genom ett juridiskt gerillakrig mot motparten.

Exempel på rättshaverister

Det är inte helt lätt att ge praktiska exempel på rättshaveristiskt beteende. Vissa offentliga personer har anklagats för att vara rättshaverister, men det rimliga i sådana anklagelser kan inte bedömas. Det är därför också olämpligt att ange en lista över sådana personer.

Enligt Susanne Bejerot, svensk psykiater och styrelseledamot i Nils Bejerots Minnesfond^[2], är rättshaveri vanligt inom aspergergruppen. Enligt henne kan detta förklaras av en "personlighet präglad av bristande sunt förnuft, pedantiskt regeltänkande, uttalad envishet och verbal begåvning. Inte sällan vinner de processerna."^[3] I praktiken är det enbart män som utpekas som rättshaverister. Inom aspergergruppen finns dock både män och kvinnor och övervägande delen med fullkomligt ointresse för rättsfrågor.

Källor

1. ↑ Lisbeth Lindeborg: Hög tid avskaffa odemokratiska maktstrukturer, publicerad i Svenska Dagbladet 6 april 1997, tillgänglig på NKMR:s webbplats
2. ↑ Nils Bejerots Minnesfond
3. ↑ Susanne Bejerot (2004). "Upprättelse! Diagnos kan bli vändpunkt för vuxna med ADHD/autismspektrumstörning". Läkartidningen 101: 3222. 

Se även

• Politiskt korrekt
• Kverulansparanoia

Externa länkar

• Lexikalisk definition av "litigious"
• Thomas Heldmark. Kampen i rätten blev vägen utför. I: Svenska Dagbladet, 21 augusti 2002
• Thomas Heldmark. Ve den som systemet börjar tröttna på!I: Svenska Dagbladet, 22 augusti 2002
• Thomas Heldmark. Viss är jag en rättshaverist! I: Svenska Dagbladet, 19 augusti 2002
• Siv Strömquist. Det finns rättshaverister nog att göra ordet levande. I: Svenska Dagbladet, 20 oktober 2002

Litteratur

• Helena Bornholm och Christina Jofs. Rättshaveristen - hjälte eller dåre? I: Dagens Nyheter (DN) 1998-09-27