Egendom

Från Rilpedia

(Omdirigerad från Privategendom)
Hoppa till: navigering, sök
Wikipedia_letter_w.pngTexten från svenska WikipediaWikipedialogo_12pt.gif
rpsv.header.diskuteraikon2.gif

Egendom är en social institution reglerad av lag eller tradition, som antar olika former i olika stater. Oftast tolkad som en individuellt bestämd materiell sak som utgör äganderättens objekt, som ägaren besitter kontrollmakt över med vissa befogenheter. Sakerna indelas i lösa och fasta saker. Äganderättens subjekt kallas för ägare. Äganderätten beskriver ett rättsförhållandet mellan ägaren och egendomen. Rättsförhålladet består av en mängd delrättigheter och skyldigheter. Lösa saker kallas för lös egendom. Fasta saker kallas för fast egendom. Fast egendom är jord. Lös egendom är saker som inte är jord. Naturligt flyttbara lösa saker kallas för lösöre, t ex aktiebrev, bankböcker, bilar, båtar, böcker, husgeråd, kläder, mynt, obligationspapper, sedlar, skuldebrev eller skriftliga fordringsbevis. Naturligt icke flyttbara lösa saker är t ex anläggning på mark tillhörig annan, flygplan eller skepp. Fast egendom indelas i fastigheter. Fastighetsindelning är i huvudsak resultat av fastighetsbildning. Gräns som blivit lagligen bestämd har den sträckning som utmärkts på marken. Har gräns ej blivit lagligen bestämd, gäller de rå och rör eller andra märken som av ålder ansetts utmärka gränsen. Över fastigheterna förs fastighetsregister, s k fastighetsbok. Äganderätten kan begränsas genom lag, avtal eller sedvanerätt. Inom den begränsningen kan ägaren företa de åtgärder och dispositioner som han finner vara lämpligt, att han kan sägas ha en allmän fri förfoganderätt. Äganderätten har en rättslig verkan mot varje annan tredje man, det s k tredjemansskyddet. Rättsliga anspråk över egendom hävdas genom att väcka talan vid domstol om bättre rätt än konkurrerande rättsliga anspråk.

Litteratur: Forssell, Hans, Tredjemansskyddets gränser. En studie av principen "köp bryter lega" och indelningen i sakrätter och obligatoriska rättigheter, Norstedts, Stockholm 1976 (265 s) Göranson, Ulf, Traditionsprincipen. De svenska reglerna om köparens skydd mot säljarens borgenärer i komparativ och historisk belysning, Iustus, Uppsala 1985 (731 s) Helander, Bo, Kreditsäkerhet i lös egendom. Sakrättsliga spörsmål, Norstedts, Stockholm 1985 (810 s) Hessler, Henrik, Allmän sakrätt. Om det förmögenhetsrättsliga tredjemansskyddets principer, Norstedts, Stockholm 1973 (574 s) Rodhe, Knut, Handbok i sakrätt, Norstedts, Stockholm 1985 (689 s) Westerlind, Peter, Kommentar till jordabalken 1-5 kap., Stockholm 1971 (489 s)

Immateriell egendom

Huvudartikel: Immaterialrätt

Rättsliga anspråk på att ensam få förfoga över immateriella verk, kallas för immateriella rättigheter. Immaterialrätten ger en tidsbegränsad ensamrätt till en ursprunglig upphovsman till ett bestämt intellektuellt verk av ideell art och kan därför inte alltid värderas i pengar. Verket är denna idé eller form till vilken en materia har bearbetats. Det är en stor skillnad mellan upphovsrätt till konst och litteratur, jämfört med patenträtt till tekniska uppfinningar. För att en patenthavare skall få en tidsbegränsad ensamrätt, så måste han offentliggöra sin tekniska uppfinning. Till skillnad från äganderätten till fysiska föremål, så förutsätter de immateriella rättigheterna andra människors medverkan. Ett värde uppstår genom ett samspel mellan människor.

Fordringar

Fordringar är, till skillnad från egendom, ett rättsanspråk från en individuellt bestämd person riktat mot en annan individuellt bestämd person. Fordringsrätten beskriver ett fordringsförhållande mellan minst två personer, en borgenär och en gäldenär. Fordringsrättens objekt är fordringsanspråket, vilket kan avse ett rättsanspråk på en naturaprestation eller en penningprestation från en gäldenär. Fordringshavaren kallas för borgenär. Den rättsliga grunden för fordringsanspråket är avtal, vållande av skada, sedvanerätt, påbud eller föreskrift av myndighet, eller domstols dom eller beslut. Den vanligaste rättsliga grunden för fordran är avtalet. Ett avtal har en rättsligt bindande verkan enbart och uteslutande för avtalsparterna. Detta gäller även avtal till förmån för tredje man, där ena avtalsparten gentemot den andra avtalsparten utfäster sig att prestera till en utanför avtalsförhållandet tredje man under vissa förutsättningar. Skadestånd är en ersättning värderad i pengar som skall försätta den skadelidande i samma ekonomiska ställning som om skadan inte inträffat. Skadestånd kan förekomma både inom och utom avtalsförhållandet, s.k. utomobligatoriskt skadeståndsansvar. Skadeståndsansvar för person- eller sakskada på grund av vållande utgör själva kärnan i den utomobligatoriska skadeståndsrätten. Sakskador är fysiska skador på egendom, men även förlust av egendom, permanent eller tillfälligt, behandlas på motsvarande sätt som sakskada. Fordringsrätten har en rättslig verkan begränsad till personer i ett fordringsförhållande, och följaktligen saknar bindande rättsverkan för varje annan person tredje man. Rättsliga anspråk över fordran hävdas genom att väcka talan vid domstol mot den individuellt bestämda person som skall fullgöra prestationen. Fullgörelsetalan avser som regel krav på penningprestation, men kan även avse naturaprestation.

Litteratur: Agell, Anders, Växel, check och materiell fordran, Norstedt, Stockholm 1971 (261 s) Bengtsson, Bertil, Hävningsrätt och uppsägningsrätt vid kontraktsbrott, Norstedt, Stockholm 1967 (660 s) Hellner, Jan, Om obehörig vinst. Ett civilrättsligt problem i komparativ belysning, Almqvist & Wiksell, Uppsala 1950 (413 s) Håstad, Torgny, Tjänster utan uppdrag. Ersättning och behörighet vid s.k. negotiorium gestio, Norstedt, Stockholm 1973 (317 s) Lindskog, Stefan, Kvittning. Om avräkning mellan privaträttsliga fordringar, 2 uppl, Norstedts, Stockholm 1993 (778 s) Lindskog, Stefan, Preskription. Om civilrättsliga förpliktelsers upphörande efter viss tid, 2 uppl, Norstedts, Stockholm 2002 (693 s) Rodhe, Knut, Obligationsrätt, Norstedts, Stockholm 1956 (818 s) Rodhe, Knut, Lärobok i obligationsrätt, 6 uppl, Norstedts, Stockholm 1986 (319 s)


Se även


Personliga verktyg