Från Rilpedia

Perukmakare var frisörer som hade som jobb att göra peruker. Denna tillverkning tog fart under 1600-talet. Det finns även ett skrå för perukmakare, Perukmakareämbetet. I dess bestämmelser stod det under 1700-talet att gesäller inte fick handla med hår eller bearbeta hår utan en mästers vetskap. Den som bröt mot denna bestämmelse bestraffades med böter.

I en resolution av den 15 december 1756 står att det inte må tillkomma Perukmakareämbetet att frisera och kamma dem som brukar eget hår. Om någon ville bli friserad i hemmet skulle det utföras av perukmakarmästarens lärpojke eller av det kvinnfolk som var anställt i ämbetet.

Perukmakaren hade skapat sig en hög status i samhället och folk inom hovet vände sig ofta till en frisör för att få hjälp med sitt hår eller sin peruk. När en perukmästare dog övergick hans rättigheter till änkan, så många gesäller gifte sig med en mästers änka för att komma med i skrået. Sedan när perukens storhetstid var över blev det svårare tider för perukmakarna. Skrået avskaffades 1846.

Våra nuvarande perukmakare sysslar med hela och halva peruker, toupéer, lösmustascher, skägg och polisonger. Som i frisöryrket krävs det av en perukmakare en stor konstnärlig känsla.

Källor

• Denna artikel är helt eller delvis baserad på material från Frisöryrkets utveckling.