Från Rilpedia

Pehr Staaff, född 1 december 1856 i Stockholm, död 17 april 1903, var en svensk tidningsman, teaterkritiker och dramatiker. Pehr Staaff var bror till Karl Staaff.

Staaff blev student i Uppsala 1874 och avlade fil. kand.-examen där 1880, varefter han ägnade sig åt journalistisk verksamhet. Han anslöt sig helt till de idéer som utmärkte 1880-talets »unga Sverige» och gjorde sig först bemärkt utåt genom broschyren Det nya riket och dess författare 1882, där han entusiastiskt försvarade August Strindberg mot de angrepp som denne utsatts för med anledning av det nämnda verket. Efter att 1881-1884 ha arbetat som riksdagsreferent i Stockholms Dagblad ingick han 1884 i den radikala tidningen Tidens redaktion, där han var verksam på både den allvarligt politiska och den kåserande avdelningen. Det blev dock snart klart att tidningen skulle bli kortlivad, och Staaff antog 1885 anbud att inträda i Stockholms Dagblad, där hans publicistiska mångsidighet togs i anspråk på skilda avdelningar, tills han vid nyåret 1893 övergick till Dagens Nyheter, som han tillhörde till sin död genom en olyckshändelse vid Schebo bruk den 17 april 1903.

Redan tidigt gjorde sig Staaff känd för de kvicka tillfällighetsalster, i form av dikter, parodier, mindre »spex» med mera, som han spridde omkring sig, såväl inom den trängre vänkretsen som tidningar och tidskrifter. Dessa utmärktes inte sällan av bitande anspelningar på dagens händelser. Den mest bekanta av dessa torde vara Vid svenska akademiens hundraåriga minneshögtid, parodiskt nattstycke af Scævola den andre, en parodi som nära anslöt sig till Tegnérs bekanta sång från 1836, som infördes i Ur Dagens Krönika 1886. En samling av dessa efemära alster utgavs efter Staaffs död 1893 under titeln Satirer, med en levnadsteckning av E. Rosenius.

Staaffs huvudintresse drogs så småningom åt teatern. Han hade en hög föreställning om teaterns betydelse som bildningsmedel och verkade på många sätt för dess utveckling, bland annat som översättare och teaterkritiker. Själv uppträdde han som författare för teatern genompjäserna En sommarsaga 1887, Sveas fana 1888, Ett lysande parti 1891, Det stora förslaget 1896, med flera. Dessa utmärktes av kvick och ledig dialog, säker dramatisk teknik och skarpt tecknade samhällstyper och i synnerhet de två förstnämnda gavs ett antal gånger på huvudstadens scener.

Särskilt i yngre år var Staaff intresserad av journalistiska yrkesangelägenheter och mottog åtskilliga bevis på sina kollegers vänskap och förtroende, bland genom sekreterareskap vid 1884 och 1886 års publicistmöten i Stockholm och ordförandeskapet i Publicistklubben 1901-1902.

Staaff var ogift.

Källor

Delar av denna artikel är baserade på artikeln Staaff, Per Gustaf  ur den upphovsrättsfria upplagan av Svenskt biografiskt handlexikon (SBH), utgiven 1906.