Patronatsrätt
Från Rilpedia
Patronatsrätt innebär en rätt för enskild privatperson att tillsätta präster och ibland andra församlingstjänster, vanligen en adlig ägare till en sätesgård inom församlingen, den så kallade patronus. I gengäld hade denne åtagit sig ekonomiska förpliktleser för kyrkobyggnaden, prästgården eller annan kyrklig egendom. Pastorat som tillsattes på detta sätt kallades patronella pastorat.
Tillsättningsförfarandet hade sina rötter i medeltidens egenkyrkoväsen, då en privatperson kunde ha byggt och ägde en kyrka. Saken är också fastslagen i den kanoniska rätten på 1100-talet. Enligt 1617 års svenska adelsprivilegier hade ridderskapet och adeln patronatsrätt i de församlingar där de var bosatta och alltså befogenheten att tillsätta kyrkoherde. 1686 års kyrkolag utvidgade patronatsrätten till att också kunna omfatta icke-adliga. Patronatsrätten var för patronus förbunden med en betydande ekonomisk uppoffring för sockenkyrkan. Senare drogs många patronella pastorat in under reduktionen med vissa undantag.[1]
Patronatsrätten var knuten till jordägandet och kunde i takt med näringsväsendets modernisering i vissa fall övergå till aktiebolag och bruk; härigenom framstod tillsättningsförfarandet som alltmera orimligt och förlegat. Lagen om patronatsrätt avskaffades i Sverige 1921 och hade uppmjukats redan genom 1910 års prästvalslag.
Källor
Not och extern länk
Litteratur
- Göran Inger, "Den kyrkliga patronatsrätten i Sverige" i boken Klient och patron utg. av Magnus von Planten, 1988
- Oloph Bexell, "Prästutbildning, prästtjänster och prästrerlig befordran i äldre tid" i boken Strängnäs stifts herdaminne band 4, 1995
