Från Rilpedia

Pandeism (av grekiska pan "allt" och latin deus "gud"), är inom religionsfilosofi en kombination av panteism (uppfattningen att hela naturen, världen eller universum är besjälat av ett gudomligt väsen, som inte är något mer än detta) och deism (Gud, som skapat världen, men inte längre ingriper i världens gång).

Johannes Scotus Erigena, född cirka 810 på Irland, död cirka 880, var en irländsk filosof och teolog, verksam vid det karolingiska hovet. Teologin i hans huvudverk De Divisione Naturæ utmärks av en tydlig prägel av nyplatonismen; han framställer skapelsen som ett utflöde ur och en återgång till Gud.

Han betonade förnuftets och filosofins betydelse, dock utan att ifrågasätta den uppenbarade religionen. Enligt Johannes kan vi inte ernå någon direkt kunskap om Gud, endast vad Gud inte är, jämför apofatisk teologi.

Jämförelse av deism, panteism, och pandeism begynt i 1859. I Zeitschrift für Völkerpsychologie und Sprachwissenschaft, filosof och frekvent samarbeta Moritz Lazarus och Heymann Steinthal skrev:

Man stelle es also den Denkern frei, ob sie Theisten, Pan-theisten, Atheisten, Deisten (und warum nicht auch Pandeisten?).

Se även

• deism
• panteism
• panenteism
• polyteism
• teism

• Se även ordet "pandeism" på svenskspråkiga Wiktionary.