Spån (byggmaterial)
Från Rilpedia
Den här artikeln handlar om spån som material för tak och fasadbeklädnand. För spånfyllning i väggar och trossbottnar, se Kutterspån och Sågspån. Se även Spån (olika betydelser)
Spån som byggmaterial, kan avse pärt (eller pärtor, singularis: pärta), som är cirka tre till sju millimeter tjocka, tio till femton centimeter breda och fyrtio centimeter långa och som blev ett mycket vanligt taktäckningsmaterial i bland annat Skandinavien under 1800-talet, men som i vissa fall även använts som fasadbeklädnad. Spån kan också avse det cirka två centimeter tjocka stavar av fur eller ek, ofta med spetsig droppkant, som använts som taktäckning och fasadbeklädning på många träkyrkor och andra finare byggnader. I stället för träspån kan vissa slags lättkluven skiffersten användas som taktäckningsmaterial på motsvarande sätt.
Pärt, spån och skiffer spikas i ovankanten av varje spån, och nästa varv läggs överlappande, så att endast den nedersta tredjedelen av varje spån blir synligt och skarvar och spikar täcks, så att taket eller fasaden blir tät och nederbörden rinner av.
Innehåll |
Pärt och pärttillverkning
Pärt ersatte under 1800-talet i stor utsträckning främst nävertaken i skogsbygderna. Nävertaken bestod av klovor lagda tätt över ett lager av näver. Närvertaken kunde läggas utan att man behövde använda spik, men insamling av näver och framställning av klovor och krokar var mycket arbetskrävande. När pärthyvlar blev vanliga och spiken blev billigare genom industrialismen, så övergick allmogen allmänt till pärttak, som krävde en mindre arbetsinsats, och dessutom ansågs "modernare".
Det finns både maskinskuren pärt och handskuren. Den handskurna tillverkas genom att man delar en rakvuxen (alltså en som vridit sig lite, eller helst inte alls) och tätvuxen tallstam i fyrtio centemeter långa bitar. Dessa klyvs först med yxa i fyra delar (som "tårtbitar") och den innersta delen av varje fjärdedel tas, liksom barken, bort. Därefter späntas pärtorna radiellt med en dubbelskaftad kniv. Denna slags pärt anses mer hållbar, men kräver mycket mera arbete och finare råvara än maskinpärt. Maskinskuren pärt skärs med en pärthyvel som ofta kunde dras av en råoljemotor eller ett vattenhjul, och i vilken man hyvlade tre till fem millimeter tjocka skivor ur ett ämne bestående av en fyrtio centimeter lång avsågad färsk trädstam, oftast av tall. Man hyvlar då tangentiellt på sex eller åtta sidor om ämnet, tills alltför lite av ämnet återstår. Tak av maskintillverkad pärt håller minst 25 år, om arbetet är rätt utfört och taket underhålls. Enligt traditionen ska råvaran till pärtor tas i en månad vars namn innehåller ett r, alltså senast i april, annars finns det risk för mögelbildning på grund av savstigning i trädet. Ett pärttak bör bestrykas med tjära, ungefär vart femte år.
Stavspån eller kyrkspån
Fram till medeltiden var träspån i Europa det vanligaste taktäckningsmaterial på finare byggnader och även ofta nyttjad som fasadbeklädnad. Livslängden för impregnerad spån av furu kan vara ca 40 år eller mer, för spån av ek eller lärk ännu längre.
Spån klövs förr med yxa, och spånhuggning var ofta en inte obetydlig inkomstkälla för skogsbygdernas människor. Spåntak finns ofta på kyrkor, men användes även på andra statusbyggnader. Även utvändiga gavlar och långskepp kan var klädda med spån. Spån är vanligen cirka två centimeter tjocka i nederänden, men ofta tunnare i ovankanten och av ek eller furu. De är ofta tio till tolv centimeter breda och 35 till 50 centimeter långa. I senare tid har man ibland, för att spara virke kluvit spånen med såg, och på det sättet fått ut två spån ur varje bit. Den sågade ytan spikas i så fall nedåt.
Exempel för byggnader med spåntäckta tak och fasader är Granhults kyrka från 1220-talet och Biologiska Museet från 1893. Nyare exempel för byggnader med spånklädda fasader är Villa Ekarne (1907) och Villa Mullberget (1909), båda i Stockholm.
Källa och referens
Externa länkar
- Stockholms läns museum, spåntak
- Wikimedia Commons har media som rör Pärta och träspån
