Från Rilpedia

Otto Lehmann, född 13 januari 1855 i Konstanz, död 17 juni 1922 i Karlsruhe, var en tysk fysiker.

Lehmann blev 1876 filosofie doktor i Strassburg, 1883 extra ordinarie professor i Aachen, 1888 professor i elektroteknik i Dresden och 1889 professor i fysik vid Polytechnikum i Karlsruhe.

Lehmann har gjort sig känd genom flera arbeten inom elektricitetslärans område, särskild angående elektriska urladdningar i gaser, ävensom genom användning av mikroskopet för studiet av kristallbildningar. Han konstruerade också (1877) ett så kallat kristallisationsmikroskop. Sina erfarenheter på detta område har han samlat i Molekularphysik (2 delar, 1888-89). Sedan 1887 hade Lehmann lagt sitt huvudsakliga arbete på studiet av så kallade flytande kristaller, vilkas existens varit betvivlad, men efter Lehmanns och andras undersökningar nu är fastställd.

Det mest omfattande av hans många arbeten på detta område är Flüssige Krystalle (1903). Lehmann har även utgivit Physikalische Technik (1885), Krystallanalyse (1891), Elektricität und Licht (1895), Die elektrischen Lichterscheinungen (1898) samt nya upplagor av J. Fricks Physikalische Technik (1900; 7:e upplaga 1904) och J. Mullers Grundriss der Physik (14:e upplaga 1896) och han var genom dessa arbeten en av tidens mest produktiva läroboksförfattare på fysikens och elektroteknikens områden.

Denna artikel är helt eller delvis baserad på material från Nordisk familjebok, Lehmann, Otto, 1904–1926 ^(Not).