Nokotahäst
Från Rilpedia
| Nokota, även Lakota | |
 Två blåskimmelhingstar av Nokotarasen |
|
| Ursprung | USA |
|---|---|
| Utbredning | North Dakota, USA |
| Miljö | Grässtäpp, medelvarmt till svalt klimat. |
| Egenskaper | |
| Typ | Varmblodshäst |
| Mankhöjd | cirka 145-155 cm |
| Färg | Alla färger är tillåtna |
| Användning | Ridning, halvvilda hästar |
Nokotahästen är en typ av häst snarare än en hästras, som härstammar från North Dakota i USA. De föddes fram i vilt tillstånd från många olika hästar som rymt, släppts fria eller på annat sätt levt vilt och är de sista av North Dakotas vildhästar. De finns i olika varianter med varierande utseende, men hästarna har liknande karaktär och anses numera som en egen ras, även om den inte fått officiell status som detta.
Innehåll |
Historia
Nokotahästarnas ursprung ligger i ett stort antal raser och olika hästar. Deras främsta ursprung ligger i de gamla vildhästarna i North Dakota, bland annat Banker horse och Mustang. Flera tillskott till hjordarna tros ha kommit från de hästar som släpptes fria i vildmarken eller som har rymt från rancher eller från indianerna.
Hästarna upptäcktes som egen stam under 1800-talet då de levde i de värsta delarna i Little Missouri badlands. Den amerikanska presidenten Theodore Roosevelt som ägde en ranch i området mellan 1883 och 1886, skrev att vildhästarna i området utan tvekan var förvildade hästar, utvecklade från domesticerade hästar men var lika vilda som de afrikanska antiloperna om man korsade deras territorium. Den franska aristokraten Marquis de Mores var den första som tog hästarna till sitt hjärta. De Mores var expert på hästar och ägde en ranch i västra North Dakota. Han beundrade hästarnas uthållighet och köpte 250 stycken. Han och hans fru Medora investerade nästan alla sina pengar i hästarna och byggde en ranch speciellt för hästarna. Han grundade bland annat staden Medora, namngiven efter sin fru och han blev en framgångsrik affärsman. Men 1886-1887 rådde en fruktansvärd vinter i i området och De Mores var en av de alla ranchägare, även Theodore Roosevelt, som övergav sina rancher. De Mores återvände till Frankrike men dödades i Saharaöknen under ett diplomatiskt uppdrag för några av de lokala stammarna i Sahara. Efter hans död växte staden Medora till ett centrum för rancher och hästuppfödning. Under 1950-talet startades Roosevelts nationalpark och idag är staden det största turistmålet i North Dakota.
Hästarna levde i de sumpiga områdena även under tidigt 1900-tal då North Dakota var utsatt för mycket kolonisering. De nybyggare och kolonisatörer som bosatte sig i området fångade ofta in Nokotahästar för att sätta dem i arbete eller sälja dem. Men under 1930-talet och den efterföljande depressionen och torkan bestämde myndigheterna att vilda hästar skulle skjutas av för att vattnet skulle räcka. De återstående hästarna sköts även, ibland med flygplan från luften. Dödandet av hästarna slutade inte förrän slutet av 1940-talet då hästarnas område blev en nationalpark i Theodore Roosevelts namn. De få hästar som var kvar tvingades leva bakom stängsel i parken.
Under 1950-talet ville man flytta hästarna från parken och Parkförvaltningen i North Dakota försökte motarbeta den lag som skyddade de vilda hästarna i landet. Förvaltningen fick till slut ge med sig och man tillät att några få hästar fick leva i parken. Men många ansåg att de små indianhästarna var alldeles för vilda och för små för att kunna fungera som tamhästar och att de aldrig skulle hålla för det arbete som ranchägarna krävde av sina hästar.
Under 1980-talet började man arbeta med att få hästarna att fungera som tamhästar och ridhästar istället. Man beslöt sig för att hästarna var tvungna att genomgå några förändringar för att man skulle tjäna på dem. Några försök att förädla hästarna gjordes med hjälp av andra hästraser som t ex Arabiskt fullblod, Quarterhästar och några högklassade vilda hingstar och en Rodeohäst med bland annat Shirehäst i blodet. De dominanta vilda hingstarna som tillhörde stammarna från början dödades. Flera uppsamlingar av hästarna gjordes och hästarna såldes sedan på auktion. Ranchägarna Leo och Frank Kuntz bestämde sig då för att köpa loss de sista av de originella Nokotahästarna för att rädda dem från att helt slaktas eller säljas till män som inte tänkte avla rasen vidare.
Frank och Leo hade blivit intresserade av hästarna redan på 1970-talet då de hade köpt några hästar att använda på sin ranch som avelshästar och för sin favoritsport, Terrängkapplöpning. De både bröderna menade att hästarna hade ett biologiskt och även historiskt värde och att hästarna hade en otrolig uthållning och kondition. De undersökte hästarnas rötter och hittade bevis på att hästarna hade sina rötter i de hästar som tillhört indianhövdingen Sitting Bull. De två bröderna dedikerade sina liv åt att skydda hästarna och bygga upp stammarna igen. Indianstammar och även anhängare till bröderna började nu kräva av myndigheterna att Nokotahästarna skulle skyddas och dessutom få utmärkelsen "Honorary State Horse". En förening för rasen startades dock inte förrän år 1999 och innan dess var bröderna och deras anhängare rasens enda beskyddare.
1996 hade kanalen ABC en dokumentär om hästarna och bröderna Kuntz's arbete för att bevara rasen vilket gjorde att ögonen öppnades för många i delstaten. Hästarna har idag levt under skydd av föreningen Nokota Horse Conservancy och det största antalet hästar ägs av föreningen och bröderna Kuntz även om några få privata familjer håller sig med Nokotahästar. Idag anses rasen vara någorlunda räddad så fokus har flyttats till att avla fram Nokotahästar med hög kvalitet och att ättlingarna så småningom ska kunna bli en egen, ny, hästras.
Egenskaper
Nokotahästarnas karaktär och utseende varierar så starkt på grund av deras lite spretiga bakgrund. Men hästarna är väl utvecklade av sina tider som vildhästar vilket gjort dem extremt tåliga och sunda av naturen. Hästarna beskrivs även som intelligenta och riktiga problemlösare.
Hästarna har oftast fina smala huvuden med vackra drag. Kroppen är ganska smal men väl musklad med långa smala ben. Ögonen är stora och utstrålar intelligens och vänlighet. Färgerna på hästarna varierar och ingen häst är den andra lik. Men många föl föds bruna eller blacka men bleknar ofta med åren. En del hästar kan även få primitiva tecken som zebraränder på benen eller ål på ryggen, dvs en mörkare rand som löper från nacken, genom mannen, över ryggen och ner i svansen.
En tam Nakotahäst är arbetsvillig och har lätt för att komma överens med sina ägare. De är snälla, pålitliga och modiga hästar. När bröderna Kuntz införskaffade sina hästar menade man att det fanns två olika typer som stod ut från mängden. Dessa två typer delades och blev mer utmärkande genom selektiv avel. Den ena kallas Ranch Nokotas och den andra är Traditional Nokota.
Många av Nokotahästarna visar drag från spanska hästar, troligtvis ett arv efter de hästar som släpptes ut i det fria under 1600-talet när spanska conquistadorer intog Amerika. En Nokotaunghingst kallad Blue moon rising, ägd av en kvinna vid namn Margaret Odgers, blev till och med inskriven i den officiella stamboken för hästar i Amerika med spanskt ursprung.
