Från Rilpedia

Nikolaj Aleksejevitj Nekrasov (ryska: Николай Алексеевич Некрасов), född 4 december 1821 (22 november g.s.) i Podolien, död 8 januari 1878 (27 december 1877 g.s.), var en av de mest kända ryska poeterna.

Nekrasov mottog av sin faders tyranni i hemmet intryck, som kastade dystra skuggor över hela hans liv. Han sändes till Petersburg för att uppfostras till militär. I stället lät han inskriva sig vid universitetet, varefter fadern nekade honom allt understöd, och den 16-årige ynglingen måste söka på egen hand slå sig igenom och skriva för ett knappt bröd.

1840 utkom anonymt första samlingen av hans dikter, och den mottogs välvilligt av kritiken. 1847 blev han i förening med Panajev ägare av den av Pusjkin uppsatta tidskriften Sovremennik. Sedan denna 1866 blivit förbjuden, övertog han den bekanta tidskriften Otetjestvennyja zapiski (Fosterländska memoarer), vilken han redigerade till sin död. Emellertid utkom fr. o. m. 1856 den ena upplagan efter den andra av hans samlade dikter, ständigt tillökade (6:e uppl. i 2 bd, 1895).

Nekrasov blev populär så som ingen annan efter Lermontov. Han gisslar skoningslöst det ryska samhällets brister. Naturligtvis var det mycket, som ej lyckades oskatt komma genom censuren. En annan del af Nekrasovs dikter rör honom själv, hans dystra minnen och lidanden. Den bittra nöd han som ung haft att utstå hade brutit hans hälsa, och den hade i hans ögon gett penningen ett värde, som gjorde, att han till varje pris måste bli rik. Han blev det, mindre på sina skrifter än genom andra, mindre prisvärda medel.

Denna artikel är helt eller delvis baserad på material från Nordisk familjebok, Nekrasov, 1904–1926 ^(Not).