Från Rilpedia

Nickel-kadmiumackumulatorn uppfanns 1899 av svensken Waldemar Jungner. Från början var polerna tillverkade av nickel, Ni, och järn, Fe, därav namnet NiFe. Som elektrolyt användes Natriumhydroxid eller natronlut. NiFe-ackumulatorn hade en lägre vikt än blyvarianten, men dess spänning var endast på 1,2 V. Därför var man tvungen att använda fler celler för att få samma spänning, och då blev de jämlika i vikt med blyackumulatorn. Dessutom var NiFe-varianten dyrare att tillverka. Detta löstes på 1930-talet, då järnelektroden byttes ut mot metallen kadmium, som är en tungmetall. Därmed blev nya produkten en nickel (Ni), kadmium (Cd) eller NiCd-ackumulator. Även om den hade dubbelt så hög kapacitet per viktenhet i förhållande till bly, så blev den för dyr. Det var först på 1960-talet som NiCd-ackumulatorn började användas i elektronikutrustningar. Därefter ökade dess användning mycket snabbt och idag är NiCd-ackumulatorn den mest använda ackumulatortypen.

Laddning

NiCd-ackumulatorn laddas med konstant ström. Man måste tillföra mer energi i laddning än vad man får ut i urladdning, normalt cirka 140 %. En ackumulator med en kapacitet av 10 Ah som man kan få ut 1 Ampere ur i 10 timmar måste man ladda med 1 Ampere i 14 timmar.

v • d • r Ackumulatorer Blyackumulator · Nickel-kadmiumackumulator · Nickel-metallhydridackumulator · Litiumjonackumulator

Källor

• Anders Gustavsson: Praktisk elkunskap, Studentlitteratur, Lund 1996. ISBN 91-44-35871-7.