Från Rilpedia

NDB, Non-Directional radio Beacon, är en radiofyr som sänder en kontinuerlig bärvåg i alla riktningar, avsedd att pejlas från flygplan. Sändaren identifierar sig regelbundet med en långsam morsesignal som består av två eller tre bokstäver, gärna med anknytning till fyrens eller ortens namn. NDB-fyrar sänder inom området 190-1750 kHz, dock sänder de flesta NDB-fyrarna inom 250 - 450 kHz.

Det är ofta möjligt att fånga in någon NDB-fyr med en vanlig rundradiomottagare som har långvågsband.

(Även om det kan kännas både naturligt och pedagogiskt att säga NDB-fyr, så är det strängt taget en tautologi. Ordet fyr är redan täckt av bokstaven B för beacon. Jämför ordet CD-skiva.)

Pejling

I flygplanet finns en ADF, Automatic Direction Finder som automatiskt bestämmer riktningen till fyren. Riktningen visas på ett instrument som kallas radiokompass. I sitt enklaste utförande visas bara riktningen till fyren i förhållande till planets aktuella flygriktning och kallas då RBI Radio Bearing Indicator. Mer avancerade radiokompasser kombinerar detta med kompassinformation så att även den absoluta bäringen till fyren kan avläsas, instrumentet kallas då RMI Radio Magnetic Indicator.

Planets mottagare täcker ofta hela frekvensområdet 190–1750 kHz. Därför kan även rundradiostationer på lång- och mellanvåg avlyssnas och pejlas. Sådana stationers position och sändningsfrekvens anges ofta på flygkartan.

Förekomst

NDB är normalt placerade i närheten av flygplatser där de utgör ett visst stöd vid inflygning för landning och utflygning efter start. Förr användes NDB även för sträcknavigering, men denna uppgift övertogs först av VOR och på senare tid av satellitnavigering. I Sverige fanns år 2003 cirka 125 NDB, och tack vare låga kostnader för anläggning och drift kommer de troligen att finnas kvar inom överskådlig tid.

Historik

På 1920-talet började man bygga radiofyrar för sjöfarten. Mottagarutrustningen var dock så dyr, tung och krävande att använda så att den inte lämpade sig för flygplan. Endast zeppelinare och några få stora flygbåtar utnyttjade tekniken då.

I början på 1930-talet hade radiotekniken gjort stora framsteg. 1934 kom en mottagarutrustning för pejling, en RDF – Radio Direction Finder, som var tillräckligt lätt för att passa i flygplan. Från detta år och 20 år framåt installerades en mängd NDB-fyrar för flyget över hela världen. NDB blev det främsta navigationshjälpmedlet. RDF utvecklades snart till ADF (se ovan) som befriade navigatören från allt besvär med att pejla för hand.