Nätnyttomodellen
Från Rilpedia
Nätnyttomodelen (The Network Performance Assessment Model) är namnet på en teknisk och ekonomisk modell, använd sedan 2003 av Energimarknadsinspektionen vid Statens Energimyndighet som hjälp för att reglera de svenska nättarifferna i och med att ellagen ändrades. Elmarknaden avreglerades 1997 i Sverige, men distributionen av elektricitet utgörs av ett så kallat naturligt monopol uppdelat geografiskt mellan olika elbolag. Att någon form av reglering behövs är de flesta därför eniga om, men Nätnyttomodellen har möts av kritik från flera håll. Tidigare regleringsmodeller har mer eller mindre inneburit att elbolagen har fått betalt för sina omkostnader plus en viss vinst, emedan Nätnyttomodellen fokuserar den nytta tjänsten ger abonnenterna. Många elbolag har efter införandet av Nätnyttomodellen blivit ålagda att betala tillbaka en viss del av tarifferna till sina abonnenter, vilket de har bestridit i domstol. Denna process är pågående och det kommer med största sannolikhet dröja flera år innan någon praxis har tagits fram.
Varje år skickar varje ägare av eldistributionsnät in data till Energimarknadsinspektionen, t.ex. abonnentdata (läge, förbrukning, tariff etc.) och tillförlitlighetsdata (SAIDI och SAIFI). Utifrån all mängd data beräknar Nätnyttomodellen ett fiktivt referensnät, med samma abonnenter men med annan struktur jämfört med verkligheten. En kostnad för att driva referensnätet beräknas (t.ex. kapitalkostnader, administrativa kostnader, kostnader till övriga aktörer och kostnad för förluster) och i de fall det varit "många" kundavbrott görs ett avdrag. Detta ger den så kallade nätnyttan som sedan jämförs med verklig tariff, vilket ger en kvot (debiteringsgrad). Denna kvot tillsammans med andra utdata från modellen är sedan en hjälpmedel för myndigheten när de reglerar tariffer.
För mer information:
