Kol (Indien)
Från Rilpedia
 |
Hela eller delar av artikeln innehåller text från den numera fria publikationen Nordisk familjebok, vilket gör att den kan innehålla omodernt språkbruk. Du kan hjälpa Wikipedia genom att modernisera artikelns språk. |
Kol (Kolh, Kolarer, av hindi kolaha, "svindödare", i vidsträckt bemärkelse detsamma som kolarier), Indiens uräldsta folkstam, skild såväl från de indoariska som från de dravidiska folken, i inskränkt bemärkelse de stamfolk, som innehar större delen av Chutia Nagpurs högland i Bengalen; de går även under allmänbenämningen munda.
Norra hälften av deras område, som av vändkretsen delas i två ungefär lika stora delar, bebos av den mest framstående kolhstammen, santalerna, och den södra av andra stammar, kharia, mundari, bhumij (bhumidj) och birhor larka-kolh, korwa, ho, och kharwar. Till kolarerna eller, som man i senare tider också kallat dem, de khervariska folken, räknas ytterligare flera isolerade stammar, nämligen väster om de ovannämnda: korwa, längre bort kur och kurku, vilka i flera små grupper är spridda i centrala Indien bland hinditalande, marather och gond, vidare, söder om huvudmassan: juang eller pattun, samt längre söderut mot Madras, nära kusten vid Ganjam, och väster därom (jadaba eller gudba, mehlo (i Bilaspur), kol (kuli, i Gujarat), ramusi, varali och kalkan eller kalodi (på Indiens västkust). Hit kan också föras bhil (i Rajasthan och särskilt tidigare Malwa), mena och mera (i Aravalli), vilka senare antagit hindi som språk.
Namnet kolh eller kolariska folk begagnas väl officiellt, men icke till dessa stammar själva, ty kolh (se inledningen) är ursprungligen endast ett hinduiskt öknamn, som har sin grund i kolarernas förkärlek för detta av hinduerna föraktade djurs (d.v.s. grisens) kött. Alla de ovannämnda stammarna talar dialekter av samma språk. Däremot hör oraon, kharias närmaste grannar i väster, och rajmahalkolh, santalernas grannar i nordöst vid Ganges, icke till de kolariska folken, dit de vanligen räknas, utan till de dravidiska. Av de ännu kolh-talande stammarna är santaler, hor och mundari de mest moderniserade; de övriga för ännu till viss del ett nomadiskt liv i skogar och bergstrakter.
De varandra ganska nära stående kolh-språken, i modern språkvetenskap kallade mundaspråk och oftast klassificerade som austroasiatiska språk, kan föras till den stora agglutinerande språkgruppen, och bildar därinom en lika självständig språkstam som de ural-altaiska språken och dravidiska språk. De huvudsakliga språken av mundatyp är: santali, mundari (med bhumij och birhor), ho, turi, asuri, korwa, koda, kurkil, kharia, juang, savara, gadaba, av vilka de sju förstnämnda står varandra närmast. Möjligen står dessa språk i något närmare sammanhang med vissa östasiatiska språk (mon-khmer o.s.v.). Möjligen kan språken vara besläktade med sydaustraliska språk.
Se även
Denna artikel är helt eller delvis baserad på material från Nordisk familjebok, 1904–1926 (Not).
