Från Rilpedia

Moritz Hauptmann, född 13 oktober 1792 i Dresden, död 3 januari 1868 i Leipzig, var en tysk musikteoretiker och tonsättare.

Han erhöll grundlig undervisning av Scholz, Grosse, Francesco Morlacchi och slutligen Ludwig Spohr. 1812 inträdde han som violinist vid hovkapellet i Dresden och 1813 vid det i Wien. 1815-20 var han privatmuskiklärare hos furst Repnin i Ryssland, 1822 anställdes han i hovkapellet i Kassel, och 1842 blev han på Spohrs och Felix Mendelssohns särskilda rekommendation kantor i Thomasskolan i Leipzig samt 1843 lärare i teori vid konservatoriet i samma stad. - Som lärare hade H. anseende för att vara en av de främsta på sin tid, och bland hans över 300 elever kan nämnas nämnas Kiel, Joachim, Hans von Bülow, A. Kubenson, Fredrik Pacius och Edvard Grieg. H:s tonsättningar utmärks av ovanligt jämnmått, renhet i satsen och stämmornas sångbarhet. Utom en opera (Mathilde, 1826) och diverse instrumentalmusik skrev han utmärkta motetter, vidare mässor, kanon, klangfagra kvartetter för blandade röster, duetter med mera. Sin förnämsta betydelse äger Hauptmann likväl som teoretiker, och hans huvudarbete, Die natur der harmonik und metrik (1853; 2:a upplagan 1873), är ett epokgörande försök till en rationell harmonilära. En grundtanke hos Hauptmann är, att "varje förståndig formation beror ursprungligen på en given motsats". Som polära motsatser uppställer han durtreklangen och molltreklangen. Vid framställningen av motsatserna och deras förmedling råkar han emellertid in i den hegelska dialektiska metodens irrgångar. En stor förtjänst inlade Hauptmann genom sina analyser över fugan. Efter hans död utgavs (av O. Paul) Die lehre von der harmonik (1868), (av A. Schöne) Briefe an Franz Hauser (1871), (av E:s son) Opuscula (1874) och (av F. Hiller) Briefe an Ludwig Spohr(1916). Hauptmann var ledamot av Musik akademien. (1865).

Källor

Denna artikel är helt eller delvis baserad på material från Nordisk familjebok, Moritz Hauptmann, 1904–1926 ^(Not).