Från Rilpedia

Denna artikel eller stycke har ansetts innehålla text med låg reell substans. Förbättra gärna texten. Se diskussionssidan för mer information.

Den här artikeln anses undermålig och kan behöva skrivas om helt för att leva upp till Wikipedias artikelstandard. Diskutera frågan på diskussionssidan och förbättra gärna artikeln. Var uppmärksam på artikelns innehåll. Motivering: Ej encyklopedisk stil

Mauritius Post Office-märken, är en uppsättning frimärken från Mauritius. De utkom 1847 och är bland de mest omtalade och högst betalda i världen. Två typer trycktes, ett orange enpenny och en mörkblått tvåpence.

I allt lär det finnas 15 exemplar kvar av enpennymärket (varav två ostämplade) och 12 av tvåpencemärket (varav fyra ostämplade). Det kanske det mest eftertraktade objektet i den filatelistiska världen är det så kallade Bordeauxbrevet som är frankerat med bägge märkena. Det innehöll en beställning från en firma på Mauritius som ville köpa 30 fat vin.

Post Office-märkenas historia

År 1838 utvandrade Joseph Barnard från England som fripassagerare på skeppet Acasta med destination Mauritius. Han kom att arbeta med lite olika saker. Det sägs att han lagade klockor men han etablerade sig också som gravör och hade även ett litet tryckeri. Någon erfarenhet att gravera små porträtt tror vi inte att han hade när han fick uppgiften att gravera Mauritius första frimärken. Men det fanns säkert inte så många andra kandidater i det lilla landet. Något kontrakt med Barnard känner vi inte till så vi vet inte när han fick jobbet eller villkoren för att utföra det. Med hans bakgrund verkar det dock otroligt att han skulle kunna göra det utan mera hjälp än att bara titta på motsvarande engelska frimärke.

Han lyckades i varje fall relativt väl med att gravera Drottning Victorias bild på de små kopparplåtarna till de berömda ’Post Office’-märkena som utkom 1847. De fyra sidorna bär texterna ’POSTAGE’, ’MAURITIUS’, ’ONE PENNY’ respektive ’TWO PENCE’ samt ’POST OFFICE’. Det är det sista ’POST OFFICE’ som har diskuterats livligt. Skulle det stått ’POST PAID’ istället? Gjorde Joseph Barnad fel av misstag, tyckte han bara själv att det borde stå ’POST OFFICE’ eller hade han rent av fått instruktioner att skriva ’POST OFFICE’? Man vet inte säkert. Något som talar för att det var ett fel är att märkena året efter utkom med inskriptionen ’POST PAID’. Å andra sidan hade man långt före frimärkenas tid använt stämplar med texten ’MAURITIUS POST OFFICE’, så egentligen behöver det inte vara ett fel.

Samtidigt vet vi att ett feltryck kan ha ett högre värde om en intressant historia kan knytas till det. Det visste också den franske frimärkshandlaren Theodore Champion som hade köpt ett ‘Post office’-märke för en rekordsumma strax efter första världskriget. Enligt historien tog han kontakt med Dr Georges Brunel, en man som både hade fantasi och tidigare skrivit artiklar om frimärken. Champion frågade om han också kunde skriva en artikel om Mauritiusmärkena. Naturligtvis skulle det vara med en extra liten krydda. Artikeln som publicerades byggde både på tidigare kända fakta samt annan icke verifierbar information. Men den gjorde bra reklam för märkena.

Enligt Brunel så fick Barnard bara muntlig instruktion om hur frimärket skulle se ut. Han visste att det skulle föreställa drottning Victoria och texterna på tre av sidorna var han säker på. Men när det rörde sig om den fjärde sidans text var han mer osäker. Han hade för sig att det började med ‘POST’ men för säkerhets skull tänkte han fråga postmästaren. När han närmade sig postkontoret såg han skylten ‘Post Office’ och tänkte: ‘Javisst, så ska det stå på frimärket’! Lättad vände han tillbaka för nu behövde han inte erkänna att han höll på att glömma vad som skulle stå på den sista sidan. Nöjd med det graverade resultatet tryckte han några hundra exemplar av det rödoranga enpennymärket och av det blå tvåpencemärket. ‘Fyllkaja’, ropade den brittiske guvernören när han såg märkena, ‘POST OFFICE’ i stället för ‘POST PAID’! Nåväl, felet var gjort och man kan väl använda dem till något ändå, tyckte han. Så kom de att användas på inbjudningskorten till hans frus årliga party. Så slutar berättelsen om Brunels version. Denna har som sagt inte tillräkligt med verifierbart fakta och vi vet inte ifall det var ett misstag.