Margareta av Anjou
Från Rilpedia
Margareta av Anjou. född 23 mars 1429, död 25 augusti, 1482 engelsk drottning, gift med Henrik VI av England från 1445 till 1471 och en viktig person i Rosornas krig.
Innehåll |
Tidigt liv
Margareta föddes i provinsen Lorraine i Frankrike, dotter till Rene I av Neapel, hertig av Anjou, kung av Neapel och Sicilien och Isabella av Lothringen.
Äktenskap
Hon gifte sig med den åtta år äldre kung Henrik VI, 23 april, 1445, i Titchfield i Hampshire. Henrik som var mer intresserad av religion och lärdom än militära göromål, var ingen framgångsrik kung. Han hade suttit på tronen sedan han bara var några månader gammal och hans handlingar hade styrts av förmyndare. Då han gifte sig med Margareta var hans psykiska hälsa redan dålig och vid den ende sonens födelse 13 oktober 1453 hade kungen fått ett mentalt sammanbrott. Det gick rykten om att han inte kunde få barn och att den nye prinsen av Wales var resultatet av en utomäktenskaplig förbindelse.
Rosornas krig
Margareta tycks ha varit en en sansad person innan maken hotades av avsättning av den äregirige Rikard, hertig av York. Kungen var tillfångatagen, men Margareta lyckades fly och samla ihop en armé i Wales och norra England där hon fick hjälp av Henriks halvbror, Jasper Tudor. 1459 utmynnade oroligheterna i slaget vid Blore Heath, där Margareta sägs ha bevittnat hur hennes befälhavare James Touchet, Lord Audley besegrats av den yorkiska armén under Rikard Nevilles ledning.
Genom att flytta sitt högkvarter till York nådde hon stor framgång i Slaget vid Wakefield 30 december, 1460, då de enade arméerna under hertigen av York och earlen av Salisbury krossades. Margareta lät halshugga dem båda och placera deras huvuden på stadens Yorks portar. Hon fortsatte med en seger vid St Albans 22 februari 1461, där hon besegrade de yorkiska trupperna under ledning av Rikard Neville, earl av Warwick, och befriade sin make.
4 mars 1461 besegrades den lancastriska armén vid slaget vid Towton av Rikards son, Edvard, som avsatte kung Henrik och utropade sig själv till kung. Margareta var övertygad om att hon skulle kunna vinna tillbaka sin sons arv och flydde tillsammans med honom till Wales och senare till Skottland. Därifrån tog hon sig till Frankrike och fann en allierad i Ludvig XI av Frankrike, och han föreslog att hon skulle söka upp en av Edvards tidigare anhängare, Rikard Neville, earl av Warwick, som hade blivit osams med sin tidigare vän, och nu sökte hämnd i hopp om att kunna återfå sitt politiska inflytande. Warwicks dotter, Anne Neville, gifte sig med Margaretas son, Edvard, prins av Wales, för att stärka alliansen och Margareta krävde att Warwick skulle återvända före henne till England för att visa sig värdig innan hon följde efter. Han gjorde detta och återinsatte Henrik VI på tronen kort under slutet av 1470.
Då Margareta, sonen och svärdottern var redo att återvända till England hade dock Warwick besegrats och dödats av den återinsatte Edvard IV. Margareta tvingades leda sin egen armé i slaget vid Tewkesbury 1471, där de besegrades och sonen dödades. Under de senaste tio åren hade hon fått ett rykte om sig att vara våldsam och hänsynslös, men var nu en bruten själ. Hon spärrades in i Towern i London tills den franske kungen betalade en lösesumma för att hon skulle frisläppas. Hon dog 25 augusti 1482, i Anjou, där hon även begravdes.
| Företrädare: Catherine av Valois |
Drottning av England (ej regent) 1445–1461 |
Efterträdare: Elizabeth Woodville |
Källa
- Denna artikel är helt eller delvis baserad på material från engelskspråkiga Wikipedia
