Från Rilpedia

Denna artikel behöver fler källor för att verifieras. Förbättra gärna artikeln genom att lägga till fler pålitliga källor (använd helst fotnoter) Material som inte är verifierbart kan ifrågasättas eller tas bort.

E-post, elektronisk post, även kallat e-mail, mail eller mejl, är en av de ursprungliga typerna av meddelandebefordran över Internet. Det kännetecknas av högre tillförlitlighet än andra typer av elektroniska meddelanden.

Tillkomsten av fenomen som spam (oönskad skräppost) och datorvirus har gjort användningen av e-post mer problematisk på senare år, men den är fortfarande den dominerande standarden för att skicka meddelanden över Internet. E-brev läses med ett e-postprogram eller webbposttjänster som exempelvis Yahoo, Hotmail och Gmail.

E-brev levereras ofta genom servrar med hjälp av nätverksprotokollet SMTP. Vanligtvis lagras brevet på en server som låter mottagaren komma åt brevet med hjälp av protokollen IMAP, POP3 eller med hjälp av ett webbgränssnitt. Inom stora organisationer är det vanligt med e-postsystem som använder slutna protokoll.

Innehåll 1 Historia 2 Terminologi 3 Distributionsteknologi 4 E-brevets form 5 Olika avsändare och adressater 6 Brevhemlighet 7 Se även 8 Externa länkar 9 Referenser

Historia

E-posten uppstod i början eller mitten av 1960-talet, då i regel som meddelanden mellan användare på samma dator. När ARPANET uppstod 1969 blev det möjligt att skicka meddelanden också till en dator långt borta; den första e-posten på ARPANET skickades möjligen i slutet av 1971.^[1][2]

På 1980-talet användes e-post i många former i olika datanätverk såsom ARPANET, BITNET, DECnet, UUCPNET och X.400/OSI. Meddelanden kunde överföras mellan nätverken genom skilda gateway-maskiner, som översatte meddelanden (i synnerhet adressuppgifter och annan metainformation) till en form acceptabel i mottagarnätet. Så småningom övergick de flesta system att använda Internet och SMTP, men till exempel kravet på att den lokala delen av en e-postadress inte skall tolkas sammanhänger med att den tidigare användes för adressinformation för det andra nätverket. Adressen <abc%def%lars@uucpgate.example.org> kunde tolkas som att uucpgate.example.org skulle skicka posten vidare med uucp till användaren lars på maskinen def via maskinen abc (vilket på UUCPNET skulle skrivas som abc!def!lars).

Sedan dess har mängden e-post ökat explosionsartat. Nu skickas varje år omkring 60 000 miljarder e-postmeddelanden över hela världen^[3]. Det motsvarar omkring två miljoner meddelanden varje sekund.

Terminologi

På svenska används ofta det engelska ordet mail, med den försvenskade stavningen mejl, för såväl e-post som e-brev, trots att mail egentligen betyder bara ’post’. Svenska datatermgruppen rekommenderar att man använder sig av e-post för tekniken och e-brev för själva meddelandet. Webmail översätts webbpost.

Distributionsteknologi

En typisk e-postadress är av formen <användarnamn@example.com>, där "example" är en organisation (domänen "example.com" är reserverad för användning som exempel), "com" är en toppdomän som anger land eller typ av organisation ("com" står för kommersiell) och ”användarnamn” betecknar ett postfack inom organisationen eller annan information som skall tolkas lokalt. Inom domännamnssystemet (DNS) är det möjligt att ange vilken dator eller vilka datorer som tar emot e-post för domänen ifråga, ofta en värddator kallad mail.example.com, smtp.example.com eller liknande. Det är vanligt att e-posten hanteras av en dator i en annan domän, då til exempel småföretag gärna har en egen domän men ogärna administrerar en egen e-postserver.

Ett e-brev skrivs vanligen med ett e-postprogram, som lägger till lämplig metainformation och ger det åt den lokala e-postservern för leverans. Om den dator som ansvarar för mottagarens (eller vissa mottagares) e-post inte svarar lämnas e-posten i kö på den lokala servern och nya försök görs med regelbundna mellanrum, till att börja med kanske var tionde minut, senare kanske med någon timmes mellanrum. Om datorn inte svarat inom ett dygn eller så skickas ofta en varning till avsändaren, om leveransen inte lyckas inom några dagar (antingen för att datorn inte svarar eller för att den vägrar ta emot meddelandet) returneras brevet med en förklaring om varför leveransen misslyckats.

SMTP-protokollet är konstruerat så att e-post inte lätt skall kunna försvinna på grund av nätverksstörningar eller liknande. Den vanligaste orsaken till att e-post försvinner är att den klassificeras som skräppost efter att den tagits emot av en e-postserver och förbindelsen till avsändardatorn hunnit brytas. Felmeddelanden skickas i allmänhet inte i detta fall, då avsändaren för skräppost i de flesta fall är förfalskad.

Då e-posten når adressatens e-postlåda kan den läsas eller hämtas till mottagarens egen maskin, vanligen med något av nätverksprotokollen IMAP eller POP3. Ofta är e-postlådan också kopplad till en WWW-server, varvid e-brevet kan läsas med en webbläsare.

Om adressaten inte är tillgänglig på Internet räcker det att man i domännamnssystemet definierar en dator tillgänglig via Internet, som tar hand om e-posten och vidarebefordrar den på annat sätt. Närmare adressinformation kan kodas i ”användarnamnet”. Detta var vanligt innan Internet fått en dominerande ställning.

E-brevets form

Ett e-brev består av ett "kuvert" med uppgifter om avsändare och mottagare, ett brevhuvud och resten av brevet, som kan bestå av flera delar. Kuvertet konstrueras vanligen utgående från uppgifterna i brevhuvudet och ses varken av avsändare eller mottagare. Det används för leverans och eventuell returnering av meddelandet enligt SMTP-protokollet. Avsändare och adressat på kuvertet kan skilja sig från dem i brevhuvudet, till exempel då adressaten i brevhuvudet är en sändlista eller då en kopia av e-brevet skickas åt andra än dem som skall synas i brevhuvudet (BCC-mottagare).

Brevhuvudet består av ett antal rader i bunden form: uppgiftens namn följt av kolon, blankslag och själva uppgiften. Sådana rader finns vanligen åtminstone för avsändare, mottagare, titel, datering, meddelande-id, rubrik, meddelandets form (se MIME) och för dokumentering av den rutt brevet tagit. E-postprogram brukar visa ett urval av raderna om man inte explicit ber om att få se hela brevhuvudet. Brevhuvudet skiljs från resten av brevet med en tom rad.

Själva brevet kan, sedan MIME-standarden infördes, vara i en eller flera delar. Om det är i en del anges kodning, teckenuppsättning etc. i brevhuvudet, om det är i flera delar finns dessa uppgifter skilt för varje del. Varje del kan i sin tur (rekursivt) bestå av flera delar och sambandet mellan delarna kan visas formellt, till exempel så att en del finns både i textform för att lätt kunna läsas på datorskärmen och i PDF-form för vacker utskrift. Om brevet är i annan form än så kallad ren text (MIME: text/plain) brukar det bestå av ett följebrev i ren textform (ibland både text och HTML) och en eller flera bilagor (dokument i de använda programmens egna format, bilder, pdf-filer eller liknande).

Olika avsändare och adressater

Ett e-brev kan i brevhuvudet ha olika typers avsändare och adressater, till exempel:

• From: den eller de formella avsändarna
• Sender: den som de facto skickat e-brevet, denna skall i allmänhet få eventuella felmeddelanden
• Resent-From: den som vidarebefordrat ett meddelande
• To: den primära adressaten eller adressaterna
• CC: adressater som skall ha e-brevet till kännedom
• BCC: adressater som skall ha e-brevet till kännedom utan att synas i brevhuvudet (standarden tillåter att BCC-adressater ser vilka andra som fått brevet som BCC-adressat, men normalt stryks alla dessa adresser ur brevet efter att adresserna kopierats till kuvertet)
• Reply-To: den eller de som avsändaren önskar att eventuella svar skall riktas till

Sender-adressen skall hänföra sig till en enskild e-postlåda. I övrigt kan avsändare eller adressater också vara sändlistor eller motsvarande. Adresser kan grupperas med konstruktionen

Gruppnamn: <adress>, <adress2>, ...;

Detta är lämpligt för att visa i vilken egenskap en grupp adressater fått e-brevet, då deras funktion inte framgår av e-postadressen. Konstruktionen kan användas också då man vill visa vem som fått e-brevet utan att avslöja själva e-postadresserna:

To: styrelsen:;
BCC: NN@example.com, NN@example.net

De flesta programpaket för e-postservrar tillåter att man definierar alias-beteckningar för postlådor. Det är vanligt att en person nås både på sitt användarnamn och på sitt egentliga namn (<fornamn.efternamn@organisation.example.org> eller liknande), eventuellt också enligt funktion, till exempel <ordforande@example.org> (formellt kan tecken som å, ä och ö inte användas i brevhuvudet och därmed inte i e-postadresser; numera kan de kodas, men risken för fel vid kodning och avkodning är skäl nog att undvika dem där rätt tolkning är viktig).

Det rekommenderas att personer som ansvarar för vissa funktioner nås på standardadresser, till exempel bör e-post till <webmaster@example.org> gärna nå någon som kan rätta fel på webbplatsen och <abuse@example.org> någon som kan ingripa i missbruk, till exempel då en dator inom domänen ifråga används för skickande av skräppost. Adressen postmaster bör alltid fungera och kan användas dels för problem med e-postsystemet, dels vid andra problem (till exempel missbruk) då annan fungerande adress inte kan hittas.

Brevhemlighet

E-posten omfattas i princip av posthemligheten: att läsa andras e-post på väg mellan avsändare och mottagare är i de flesta fall förbjudet. Viss kontrovers finns kring huruvida arbetsgivare under vissa omständigheter skall tillåtas läsa anställdas e-post. Lagstiftningen, lagtolkning och praxis varierar mellan olika länder. En del länders underrättelsetjänster har rätt att avlyssna trafik, jämför till exempel FRA-lagen och Echelon. Eftersom Internet-trafiken kan följa överraskande rutter påverkar detta också dem vars egna länder inte tillåter avlyssning. Också i de fall själva e-brevet inte får läsas kan myndigheter, arbetsgivare eller teleföretag ha rätt eller plikt att lagra och hantera metainformation, som den om mottagare och avsändare, jämför till exempel Lex Nokia i Finland.

Oberoende av de lagliga aspekterna så är e-post normalt i praktiken mycket svagt skyddad. Mellan e-postservrar rör sig e-breven oftast i klartext, oberoende av om förbindelsen mellan e-postprogram och e-postserver är krypterad (med SSL/TLS). De systemansvariga på teleföretagen och de systemansvariga för lokala e-postservrar har i allmänhet teknisk möjlighet att läsa meddelanden som passerar systemen, antingen i samband med överföringen eller i e-postköer och e-postlådor. Genom att kryptera trafiken mellan den egna datorn och e-postservern kan man ändå skydda trafiken för avlyssning på det lokala nätet.

Sedan länge är det möjligt att kryptera själva e-postmeddelandena (med S/MIME, PGP, GPG e.d.), varvid endast metainformationen går att läsa, förutsatt att obehöriga inte har tillgång till avsändarens eller mottagarens dator eller till mottagarens privata krypteringsnycklar. Det är också möjligt att skicka e-posten via omvägar (via anonymitetstjänster), varvid också avsändar- och mottagaruppgifterna kan skyddas.

Se även

• Elektrisk post
• Innovation (Radikal innovation)

Externa länkar

• RFC 2822 - standardiseringsdokumentet för e-post.
• RFC 2821 - standardiseringsdokumentet för SMTP, nätverksprotokollet för förmedling av e-post.
• Vett och etikett för e-post Praktiska tips

Referenser

1. ↑ Ray Tomlinson: The first e-mail
2. ↑ Richard T. Griffiths: History of the Internet, Internet for Historians (and just about everyone else)
3. ↑ http://email.about.com/od/emailtrivia/f/emails_per_day.htm About.com - Q. How Many Emails Are Sent Every Day? (baserat på statistik för år 2006)