Magnetisk resonanstomografi
Från Rilpedia
Magnetisk resonanstomografi (MRT) eller Magnetic resonance imaging (MRI) är en medicinsk teknik för bildgivande diagnostik med en magnetkamera (MR-kamera). Tekniken används för att i undersökta patienter upptäcka, lägesbestämma och klassificera vissa sjukdomar och skador som är dolda eller svåra att se vid röntgen- eller datortomografiundersökning. Några exempel är tumörer, artärbråck, ögonsjukdomar, sjukdomar i hjärnans blodkärl, men också olika organ, mjukdelar och vid vissa skelettsjukdomar. MRT rekommenderas också som alternativ till röntgen, i de fall som är möjliga, eftersom tekniken inte använder joniserande strålning [1]. MRT-undersökningar utförs vanligen på röntgenavdelningar. Bilderna granskas sedan av röntgenläkare som ställer diagnos.
Innehåll |
Historia
Magnetkameran bygger på fenomenet kärnmagnetisk resonans som har varit känt sedan 1940-talet. Tekniken bakom den medicinska bildgivande tekniken utvecklades dock i först i början av 1970-talet av bland andra kemisten Paul Lauterbur och fysikern Sir Peter Mansfield vilka belönades för detta med nobelpriset i fysiologi eller medicin år 2003. Användningen av magnetkameror inom sjukvården började på 1980-talet.
Teknisk konstruktion
Magnetkameran består av stor statisk elektromagnet i form av en tunnel i vilken patienten kan positioneras. Till det statiska magnetfältet kan varierande fält från flera mindre spolar genereras. Ytterligare spolar fungerar som sändare respektive mottagare av radiovågor.
Fysikalisk bakgrund
Magnetresonanstomografi (MRT) använder väteatomkärnor, eftersom väteatomen är den vanligaste i människokroppen. Dessa riktar sig mot eller med fältet av det starka magnetfältet. De ändrar sedan läge när radiovågor riktas mot kroppen. Varje gång radiovågorna slås av, återgår atomerna till sitt ursprungliga läge, samtidigt som de avger nya radiovågor. Dessa fångas upp av en antenn och informationen omvandlas av en dator till detaljrika tvärsnittsbilder av kroppens inre.
Undersökningteknik
Genom att variera parametrar som radiopulsernas frekvens, längd och tid mellan pulser i en så kallad pulssekvens, kan man få ut bilder som innehåller olika information. Ett exempel är att man kan välja om vatten eller fett skall framträda med tydlig signal i bilderna. Andra exempel är hastighetskodade bilder där flöden i kroppen kan mätas. För funktionella studier kan också fysiologiska tidsförlopp studeras. Kontrastmedel, exempelvis gadolinium, används för att förbättra bildkontrasten vid en del undersökningar.
Patientens perspektiv
Vid undersökningen ligger patienten på en brits som skjuts in i en tunnel där patienten måste ligga still under hela undersökningen som tar mellan 20 och 90 minuter. Undersökningen är helt smärtfri, men vissa personer upplever det trånga utrymmet som obehagligt eller har svårt att ligga stilla så länge. När det varierande magnetfältet ändras hörs dessutom höga smällar. I en del fall kan lugnande medel behövas.
Risker
Kroppen utsätts för ett kraftigt statiskt magnetfält ett mindre varierande magnetfält och radiovågor. Det finns dock inga kända hälsorisker med dessa fält i sig. Däremot finns påtagliga faror i kombination vissa föremål. Magnetiska föremål dras med sådan kraft in i magnetkamerans fält att de kan fungera som projektiler och vålla allvarliga skador både på patienten och maskinen. Metall i kroppen som vissa implantat metallsplitter eller piercing kan börja rotera eller värmas upp så att det skadar vävnaden. Elektronisk utrustning som pacemaker kan skadas. För att ta det säkra före det osäkra när man inte vet effekterna av MRI så får gravida generellt inte genomgå undersökningen.
Externa länkar
- The Nobel Prize in Physiology or Medicine 2003
- The Basics of MRI
- Wikimedia Commons har media som rör Magnetisk resonanstomografi
Referenser
- The Basics of MRI
- The Nobel Prize in Physiology or Medicine 2003
- Landstinget Kronobergs webbplats: MRT-Magnetisk Resonanstomografi
- Vårdguiden, Stockholms läns landsting: Magnetkamera - film (MRT)
- Passagen.Netdoktor: MRT - värt att veta
Noter
- ↑ http://ec.europa.eu/energy/nuclear/radioprotection/publication/doc/118_sv.pdf, Strålskydd 118, Riktlinjer för remittering till bilddiagnostik