StG-44
Från Rilpedia
| StG 44 | |
 Sturmgewehr 44 |
|
| Beskrivning | |
|---|---|
| Typ | Automatkarbin |
| Ursprungsland | Tyskland |
| Servicehistoria | |
| Brukstid | juli 1944-maj 1945 |
| Används av | Tyskland |
| Medverkan i krig | Andra världskriget |
| Era | Andra världskriget |
| Produktionshistoria | |
| Designdatum | 1943 |
| Produktionsperiod | juli 1944-maj 1945 |
| Antal tillverkade | 425 977 |
| Specifikationer | |
| Vapentyp | Automatkarbin |
| Kaliber | 7,92 mm |
| Piplängd | 419 mm |
| Ammunition | 7,92 x 33 mm Kurz |
| Magasin | 30 patroner |
| Längd | 940 mm |
| Vikt | 5,22 kg |
| Eldhastighet | 500 skott i minuten |
| Effektiv räckvidd | cirka 300 meter |
StG-44, även MP-44, Sturmgewehr 44 ("stormgevär modell 1944"), räknas som världens första automatkarbin. Alla moderna automatkarbiner räknar StG-44 som sin anfader, vilket man i många fall kan se då dess konstruktion kan liknas med ett antal moderna vapen, t ex ryska AK-47.
Innehåll |
Historik
1942, under andra världskriget, påbörjade tyska tekniker utvecklingen av ett helautomatiskt gevär som var tänkt att ersätta kulsprutepistoler, repetergevär och i viss mån lätta kulsprutor i fronttjänst. Geväret skulle avfyra en patron som var en nerkortat version av Mauserpatronen i tysk tjänst (7,92 mm) men som ändå skulle vara kraftigare än de pistolpatroner som användes i dåtidens kpistar. Under 1943 fortsatte utvecklingen av det som då kallades MP-43 (Maschinenpistole 1943, "kpist modell 1943"). Vapnet betecknades som en kpist för att kringå Hitlers förbud mot utvecklandet av nya gevär.
Under hösten 1943 skickades MP-43 ut på förband på prov. Vapnet användes i större skala första gången av 93. infanteridivisionen på östfrontens norra sektor. Responsen var så positiv att man fortsatte med produktionen. Vapnet var överlägset både kpisten och repetergeväret i de flesta situationer och minskade dessutom skyttesoldaternas beroende av understöd från kulsprutor (MG34 och MG42). Efter att flera divisionschefer krävt av Hitler personligen att vapnet skulle få prioritet godkändes vapnet år 1944 slutligen (under namnet MP-44) av Hitler för fälttjänst.
För att undvika förvirring (frontförband hade begärt mer av de nya gevären) och som propaganda döptes vapnet slutligen i december 1944 om till Sturmgewehr 44, vilket givit namn åt vapentypen "automatkarbin" i många länder, till exempel i engelskans assault rifle och finlandssvenskans "stormgevär".
Enligt organisationsscheman skulle hela grupper och plutoner utrustas med StG-44 från och med slutet av 1944 (i grenadjärkompanier och pansargrenadjärkompanier). En pluton utrustad med StG-44 benämndes Sturmzug (stormpluton). Man kan dock fråga sig om så verkligen skedde i någon större utsträckning med tanke på den hårt ansträngda tyska krigsekonomin. Fotografier från perioden 1944-45 visar ofta att endast enstaka soldater var utrustade med StG-44, övriga soldater hade fortfarande repetergevär eller kulsprutepistoler. MP 40 och Kar 98 förblev de vanligaste vapnen.
425 977 StG-44 tillverkades under kriget. Efter krigsslutet användes restlagret under en tid av den östtyska armén för att sedan exporteras till Jugoslavien, Mellanöstern och Afrika.
Konceptet användes som bas för den sovjetiska AK-47:an (som inte har några mekaniska delar gemensamt med StG-44). Däremot är G3 eller som den svenska licenstillverkade versionen kallas, Ak 4, är nära besläktad med StG-44, då det vapnet utvecklades av samma ingenjörer.
StG-44 kan ställas in för enkelskott eller helautomatisk eldgivning.
Kuriosa
Det finns ett fotografi från andra världskriget, troligtvis från 1944, som visar den svenska SS-officeren Hans-Gösta Pehrsson sittande med en StG-44 i knät. Flera soldater beväpnade med StG-44 förekommer i filmen Undergången.
Se även
Externa länkar
- Modern Firearms - C.G. Haenel MP-43 Mp-44 Stg.44 på engelska
