Från Rilpedia

Månsing, ett av de kringresande västgötahandlarna, knallarna, förr nyttjat hemligt språk.

Av detta språk känner man inte mycket mer än vad som sägs i Nils H:son Dals "Boërosia" (1719) och Sven Hofs "Dialectus vestrogothica" (1772), men det framgår, att en stor del av ordförrådet hämtats från zigenarnas språk romani. Förbrytarvärlden i Stockholm har sedan gammalt också kallat sitt hemliga språk för månsing, och då det finns ett visst gemensamt ordförråd mellan de båda språken, har man föreslagit att kalla det förra för äldre månsing. ^[1]

Det "hemliga" i språket innebar att man bytte ut vissa ord mot andra mer svårbegripliga ord genom att låna från andra språk (exempelvis romani och finska), eller att på olika sätt ombilda ett svenskt ord. Skälet till att språket uppkom anses vara att man sinsemellan kunde berätta saker om kunder eller leverantörer, med dem närvarande, utan att de förstod vad man pratade om.

Exempel

Några ord från månsing och som fortfarande lever vidare i mer modernt slangspråk är ^[2]

• fika - kaffedrickande (ombildning, så kallad backslang)
• lattjo - roligt (från romani)
• fjälla - flicka
• paj - rock
• tjacka - köpa
• lacka - sur, trött, vresig (jämför dagens slang "lacka ur")
• sno - stjäla^[3]
• stålar - pengar^[3]

Källor

1. ↑ Nordisk familjebok / Uggleupplagan
2. ↑ NE
3. ↑ ^{3,0 3,1} Bra Böckers lexikon, 1987, tredje upplagan. 

Denna artikel är helt eller delvis baserad på material från Nordisk familjebok, 1904–1926 ^(Not).