Från Rilpedia

Måndagsgruppen, sammanslutning av svenska tonsättare som regelbundet umgicks och diskuterade komposition på måndagar från 1944 och några år framåt. Informell ledare för gruppen var Karl-Birger Blomdahl, i vars bostad på Drottninggatan i Stockholm mötena ägde rum. Övriga medlemmar var Claude Loyola Allgén, Ingvar Lidholm, Sven-Erik Bäck, Sven-Eric Johanson och Hans Leygraf. Dessutom hade gruppen ibland gäster på sina möten. Några av dessa personer påstås ibland ha tillhört gruppen, t ex tonsättaren Göte Carlid, cellisten Claude Genetay, musikvetarna Bo Wallner och Ingmar Bengtsson samt eventuellt körledaren Eric Ericson. En annan tonsättare som ofta deltog i måndagsmötena men mer sällan nämns i sammanhanget var Gunnar Sønstevold.

Måndagsgruppens inriktning var och blev framför allt med tiden alltmer radikalt modernistisk. Det ursprungliga målet var förkovran i den samtida europeiska konstmusikens utveckling, men man ville även verka för att vinna förståelse för den egna, ofta bespottade musiken. Man hade att i Sverige kämpa emot ett traditionalistiskt musiketablissemang där senromantiken och neoklassicismen var förhärskande stilideal. Till avståndstagandet från senromantiken hörde också intresset för barockmusik och dess uppförandepraxis hos flera av medlemmarna i gruppen.

Måndagsgruppens medlemmar deltog flitigt i debatten om den samtida konstmusiken, man vann gradvis mer intresse och inflytande, och så småningom (efter att gruppen upplösts) kom några av dess medlemmar - främst Blomdahl, Bäck och Lidholm - att nå centrala positioner inom svensk konstmusiks etablissemang. Måndagsgruppen är därför av central betydelse i 1900-talets svenska musikhistoria och för det tydliga estetiska och stilistiska paradigmskifte som ägde rum inom musiklivet i Sverige under 1950- och 60-talen. Både Blomdahl och Lidholm blev professorer i komposition vid Kungliga Musikhögskolan i Stockholm.

Det inflytande som gruppens medlemmar hade på den svenska konstmusiken ses numera på gott och ont; andra svenska tonsättare, som inte delade deras ideal utan valde att komponera på mer traditionella grunder, fick i stor utsträckning se sig åsidosatta hos de institutioner (till exempel musikradion) som leddes av medlemmar av Måndagsgruppen eller deras vänner och "allierade". Detta har bland andra Erland von Koch skildrat i sin memoarbok.