Luntlås
Från Rilpedia
Luntlås, är en synnerligen enkel mekanism för att avfyra ett eldvapen, normalt sett en musköt.
Föregångaren till luntlåset bestod bara av en hävarm i vilken man fäst en brinnande lunta (stubintråd) i ena änden. Armen var på mitten rörligt infäst i vapnet och när man skulle skjuta manövrerarade man den andra änden av armen så att luntan fördes ner mot fänghålet.
Luntlåset består i princip av en hane som håller luntan, vilken via en fjäderbelastad hävarm är förbunden med en avtryckare. När avtryckaren påverkas förs hanen ner mot fängpannan och luntans glöd antänder fängkrutet som i sin tur antänder drivladdningen. När avtryckaren släpps lyfter fjädern upp hanen från fängpannan så att luntan ej slocknar. Luntlåset tros ha konstruerats i mitten av 1400-talet.
Den stora fördelen med luntlåset var att skytten kunde koncentrera sig på att hålla i vapnet och att sikta, eftersom det endast behövs en mindre ansträngningen för avfyrningen.
Nackdelen är att skytten hela tiden måste se till att luntan brinner, och att den sticker fram lagom mycket.
Luntsnapplåset är en förbättring av luntlåset och har en fjäderbelastad hane som faller ner mot fängpannan vid avfyrning.
Fördelen med luntsnapplåset var att systemets reaktionstid minskade. Nackdelen var att luntan ofta slocknade vid varje skott, det fick därför sin största spridning bland vapen för jakt och sportskytte.
Eftersom luntlås och luntsnäpplås var enkla och billiga att tillverka fortsatte de att användas parallellt med hjullås och snapplås. Det var först med flintlåset införande som luntlåsen försvann helt.
