London och Stadt Hamburg
Från Rilpedia
London och Stadt Hamburg var benämningen på två halvt statliga bordeller som var i verksamhet i Stockholm 1838-1841. De ingick i ett projekt för att införa ett slags statlig prostitutionssystem i Stockholm.
I Stockholm fanns under 1700-talet en hel del kaffehus och krogar där de kvinnliga anställda ryktades vara prostituerade. Dessa kvinnor utsattes för slumpvisa gynekologiska undersökningar av myndigheterna för att förhindra könssjukdomar; en lag om detta infördes år 1812. För att kontrollera könsjukdomarna, godkände myndigheterna år 1838 att två bordeller grundades i Stockholm; där skulle de prostituerade regelbundet utsättas för undersökning, och smittan kunde därmed kontrolleras bättre. Myndigheterna utfärdade därefter bordellicens till två kvinnor: Anna Carlström, som öppnade bordellen London, och änkan Maria Martell, som öppnade bordellen Stadt Hamburg. Bordellerna fick sitt namn från städer där man trodde att könsjukdomar var vanliga. Martell överlämnade snart sin bordell till en man, men Carlström behöll sin till 1841.
Misären på bordellerna var svår. De prostituerade, som var i tjugoårsåldern, hamnade genom anställningsvillkoren i en skuldfälla. De tvingades betala bordellens föreståndare för kläder, smink, för alkoholen de drack med kunderna och för mat och husrum. De hade inte heller namn utan hänvisades till som rumsnummer. Många män från förmögna och mäktiga kretsar sågs regelbundet på bordellerna, och de prostituerade tvingades genomgå undersökningar och ofta ta ledigt för att återhämta sin hälsa, vilket utökade deras skuld hos föreståndaren. Misären ska ha varit särskilt svår på Stadt Hamburg.
Under kravallerna i Stockholm utsattes bordellerna för stenkastning och omlokaliserades. Myndigheterna ansåg snart projektet misslyckat och övergav det. År 1841 anmäldes Stadt Hamburg och upplöstes av myndigheterna. London ryktas ha blivit upplöst samma år i fruktan för att utsättas för undersökning. Myndigheterna tillät dock även i fortsättningen vissa krogar att "opropertioneligt många upppasserskor".
Se också
Referenser
- Yvonne Svanström: Offentliga kvinnor (2006)
