Från Rilpedia

Liten Ida är en roman från 1979 skriven av Marit Paulsen.

Handling

Berättelsen utspelar sig i på en ö i Norge under den tyska ockupation. Huvudperson är den lilla flickan Ida. Hennes mor arbetar för tyskarna och har till på köpet ihop det med en SS-soldat. I den lilla staden kallas morsan för "tysk-horan" och Ida går under benämningen "tysk-horans unge".

I hemmet är det fattigt och hårt. Ida får ofta stryk, berövas mat, hon blir ofta tillsagd att hålla tyst, lär sig att hon är en börda. Ute i staden är det inte mycket bättre. De andra barnen får inte leka med Ida, när de börjar prata kommer de andra barnens föräldrar och ropar hem dem. Det är inte roligt. Ida får ensam försöka förstå situationen. Varför för de de uniformerade männen bort andras pappor, varför är fångarna i fånglägret fångar, varför får de stryk. Ida skapar sig egna uppfattningar. Hon känner sympati med fångarna. Hon gillar inte männen med benknotor på mössorna.

Ida lär känna en annan flicka, Reija. Reijas pappa har förts bort av tyskarna, hennes mamma sitter i fängelse. Reija anklagar Ida. Men ser ändå något av en kamrat i henne. På något sätt förstår Ida att allt inte är som det ska med sin mor. Men hon förstår inte vad. Men något hon vet är att hon, Ida, i alla fall inte är någon angivare. Man ska inte prata bredvid mun. Det säger både mor och Reija.

Engelsmännen bombar staden. Ida evakueras till en bondgård på landsbyggden. Där får hon bo, arbeta och äta för att Idas mor ger bonden pengar. Ida möter för första gången på länge värme och närhet. Bondmoran lyssnar på henne, berättar och förklarar. Hon får mat och uppskattning. Hon lär sig sitt eget värde. Gården är en varm värld. Ida har ett hem.

I bakgrunden beslagtar tyskarna grisar och kvigor. Fadern och bröderna på gården lyssnar i hemlighet på radio i ladugården. Man väntar på britterna, man väntar på freden, man hoppas tyskarna åt helvete. Samtidigt berättar bondmoran om ett liv i slit och arbete, om döda barn och snåla fäder.

Freden kommer. Ida skickas tillbaka till modern i den lilla staden. Modern grips för samröret med tyskarna. Men Ida har mat undanstoppat. Hon rör sig bland de andra barnen, hon gläds över att fånglägrets portar öppnats. 17 Maj är det dags för nationaldagsfirande. Ida klär sig i norska flaggan och går ut för att fira med de andra glada människorna. Men istället för glädje väntar stryk och blod. Den norska kungen kliver upp på sin tron.

Det är en stark bok om att vara liten i en värld full av fega djävlar som slår när de kan. Den som slår kan vara mor, SS-soldat eller söndagsskolefröken...

Utdrag ur boken

Ida låg och drömde om hur allt skulle bli begripligt och varmt och gott och bror och Mor skulle återkomma - bara det blev syttende mai. Hon vaknade av vidunderlig musik. Hon steg upp ur sängen, slätade till sin klänning så gott hon kunde. Tvättade sig noga - även kring halsen och handlederna. Och tog sin dyrgrip - ett band norska flaggor - ett sådant som skulle hänga i julgranen annars och hängde det tvärs över bröstet. Hon beundrade sig själv i spegeln. Hon var allt fet och fin och ren och flaggorna passade fint till syttende mai. Musiken - hornmusiken hörs klart när hon går ut ur porten, och utanför möter hon Damen från söndagsskolan. Ida niger djupt och säger: - Goddag, Damen. Damen blir vig med ens, tar tag i Ida, river av henne flaggorna och slår och slår och slår. Damen låter ungefär som Mor när hon klöste, Och hon slår och slår. Ida faller ihop på gruset, men Damen lyfter henne upp och slår och slår. Det blev svart och kallt. Ida minns inte längre hur hon kom in igen i rummet i källarvåningen, hon minns bara smaken av syttende mai - Syttende mai smakar sött blod, slem, snor, lösa tänder och bittersalta tårar. Hon låg länge på golvet, och långt, långt bortaifrån hördes den glada hornmusiken. Freden hade kommit.