Leeds United AFC
Från Rilpedia
| Fullt namn | Leeds United Association Football Club | |||
|---|---|---|---|---|
| Smeknamn | The Whites; United; The Peacocks | |||
| Grundad | 1919 | |||
| Hemmaarena | Elland Road Leeds, England |
|||
| Kapacitet | 40 242[1] | |||
| Ordförande | Mall:Landsdata England Ken Bates | |||
| Tränare | Mall:Landsdata England Simon Grayson | |||
| Serie | League One | |||
|
||||
Leeds United Association Football Club, oftast bara Leeds United eller Leeds, är en engelsk professionell fotbollsklubb baserad i Leeds, West Yorkshire, England. Klubbens hem är Elland Road stadium i Beeston, där de har spelat sedan laget grundades 1919. Klubben har tävlat på den högsta nivån i den engelska fotbollsligan under större delen av dess existens sedan nedläggningen av dess föregångare Leeds City. Sedan 2007 spelar Leeds i Football League One, två divisioner under Premier League, vilket är första gången de har slagits ut från de två översta divisionerna.
Under ledning av Don Revie under 1960-talet och 1970-talet vann Leeds ett antal inhemska och europeiska titlar. Sedan Revie avslutade sitt arbete för att ta över som engelsk landslagstränare genomgick laget ett antal bekymmersamma år.
Innehåll |
Historia
Leeds United grundades 17 oktober 1919 efter det att stadens tidigare klubb Leeds City blivit utslängt från ligasystemet på grund av användning av illegala pengar. Leeds United fick ta över det som den tidigare klubben hade lämnat efter sig och tog plats i Midland League. Den första matchen mot Port Vale förlorades och det gjordes även den efterföljande matchen mot South Shields med 2–1. 17 000 personer fick dock se Len Armitage göra klubbens första mål.
1920-talet
Under Leeds Uniteds första tid var Dick Ray manager, men i början av 1920 fick Leeds börja spela i The Football League och från Huddersfield anlände den förmögne Hilton Crowther som skulle bli ny ordförande i klubben. Han valde, i februari 1920, att anställa Arthur Fairclough som manager och Ray fick bli assisterande. Fairclough och Ray fick fria händer att köpa nya spelare för. Jimmy Barker anlände från Huddersfield och Jimmy Frew kom närmast från Hearts. Barker var en stenhård mittback och blev lagkapten medan Frew var ytterback. Under de första säsongerna nådde inte Leeds någon vidare framgång utan när säsongen 1922/1923 var färdigspelad valde Dick Ray att söka lyckan någon annanstans. Leeds slutade på sjunde plats i tabellen.
lätt
Ny assisterande manager blev Dick Norman och under den efterföljande säsongen, 1923/1924, lyckades Leeds ta sig upp till division 1 och laget förstärktes med spelare som Tom Jennings, Willis Edwards, Russell Wainscoat, Bobby Turnbull och Tom Towsnley. Leeds United hade det dock svårt i den hösta divisionen och blev säsongen 1926/1927 nedflyttade till division 2. Fairclough valde därmed att avgå och tillbaka kom Dick Ray som nu skulle ta över som manager. Ett av Dick Rays första nyförvärv var köpet av Charlie Keetley, som under de kommande sju åren skulle göra 100 mål för Leeds United. Den första säsongen blev det uppflyttning och Keetley gjorde 18 mål på 16 matcher. Med Keetley i laget lyckades Leeds United även hålla sig kvar i division 1, säsongen 1929/1930 slutade Leeds på 5:e plats i ligan. Det skulle sedan komma att bli Leeds bästa placering ända tills Don Revie anlände under 1960-talet.
1930-talet
Säsongen 1930/31 blev klubben nedflyttad, men tog sig åter upp under den efterföljande säsongen och under de två nästkommande säsongerna slutade Leeds på en mittenplacering.
I backlinjen vid den här tidpunkten spelade spelare som Copping, Hart och Edwards, spelare som var mycket eftertraktade av andra klubbar. 1934 köptes Copping av Arsenal och saknaden efter honom var stor i Leeds. Klubben slutade på en 18:e plats och släppte in en hel del mål. Dick Ray avgick som manager 1935. Nu tog istället Billy Hampson över som manager för Leeds United. Leeds kämpade som sagt vid den här tidpunkten i den nedre delen av division 1 för att undvika nedflyttning. Med Billy Hampson som manager slutade klubben till slut på 18:e plats. För att göra laget bättre köpte han in de rutinerade och före detta engelska landslagspelarna målvakten Albert McInroy och anfallaren George Brown. Det hjälpte dock inte så mycket utan Leeds fortsatte att befinna sig i botten av division 1.
Säsongen 1936/1937 undvek klubben nedflyttning med endast två poäng. Hampson lutade sig mycket mot de rutinerade spelarna, men han byggde även för framtiden. Tre irländska spelare, målvakten Jim Twomey, David Cochrane och Bobby Browne, köptes in. Det andra världskriget kom dock mycket olägligt för Leeds del då de unga spelarna såg sina finaste år som fotbollsspelare försvinna.
1940-talet
När freden sedan kom och fotbollen satte igång igen 1946/1947 hade de passerat sina bästa år och när säsongen avrundades låg Leeds sist i tabellen och blev i och med det nedflyttade till division 2. Billy Hampson fick nu lämna sin post som manager och 1947 tog istället Willie Edwards över. Edwards spelade i Leeds under slutet av 1920-talet och början av 1930-talet innan han lade skorna på hyllan 1943, då han nästan var 40 år gammal. Han valde dock att stanna inom fotbollen och blev istället manager. När Hampson fick lämna jobbet som manager för Leeds fick Edwards en förfrågan om han ville ta över laget. Han arbetade mycket med att förbättra truppen, men kunde inte stoppa fallet. Leeds kämpade i de nedre regionerna i division 2, men lyckades till slut säkra 18:e-platsen och med det undvika nedflyttning. Inför säsongen anställde styrelsen Major Frank Buckley som manager och Edwards fick infinna sig i att bli assisterande manager.
Leeds kämpade ofta med ekonomiska problem och eftersom Buckley var bra på att köpa billigt och sälja dyrt så var klubben mycket intresserad av hans tjänster. Buckley köpte 1948 ingen annan än John Charles. Buckley började direkt sälja alla klubbens gamla spelare. Under första säsongen så slutade Leeds på 15:e plats och visade goda framsteg. Major Frank Buckley lyckades dock aldrig att få Leeds uppflyttade till den första divisionen, men han hade byggt ett mycket bra lag anfört av John Charles. Leeds ekonomi stärktes betydligt under Frank Buckleys tid vid rodret. Han köpte bland annat Roly Depear för £500 för att sedan sälja honom året efter och gå vinst med £7 500. Efter 5 år på Elland Road avgick Buckley vid en ålder av 69 år.
1950-talet
Den som skulle bygga vidare på det som Buckley byggt upp var Raich Carter och under hans första säsong i klubben så slutade Leeds på 10:e plats i tabellen, men bakom kulisserna började en splittring mellan spelarna och den nya managern komma till ytan. Raich Carter hade han aldrig riktigt spelarnas förtroende under sin tid i klubben, utan han gick sin egen väg. Carter ledde dock Leeds till uppflyttning säsongen 1955/1956. Leeds startade den nya säsongen i division 1 bra, men under säsongen såldes John Charles till Juventus och det märktes på formen. Visserligen lyckades laget hålla sig kvar i första divisionen, men saknaden av Charles skulle komma att bli stor. Trots att Raich Carter lyckades hålla Leeds kvar i division 1 så valde styrelsen att inte förlänga hans kontrakt. Den som skulle ersätta Carter var Bill Lambton som mer eller mindre var en nödlösning. Lambton stannade bara en säsong i Leeds och den blev inte direkt någon succé. Han köpte dock in Billy Bremner och 31-årige Don Revie. Två spelare som har betytt mycket för Leeds.
Nästa manager blev Jack Taylor, men under säsongen 1959/1960 blev Leeds nedflyttade till division 2. Under sommaren rensade Taylor i truppen, men Leeds var aldrig nära att bli uppflyttade utan laget låg och kämpade i de nedre delarna av tabellen.
1960-talet & epoken Don Revie
Styrelsens tålamod tog slut i mars 1961 och Jack Taylor fick lämna. Bara dagar efter att Taylor lämnat anställdes Don Revie som spelande manager och nu skulle storhetstiden börja för Leeds del. Don Revie satsade på unga spelare. Det skulle dock ta tid för dem att mogna, men under tiden höjde Revie moralen i truppen.
En av de viktigaste ingredienserna hos Don Revie var att alla i klubben skulle trivas, vara som en familj. Detta gällde inte bara spelarna, utan lika mycket de som jobbade med gräsmattan, matserveringen etc. Don ville verkligen involvera alla i klubben, liten som stor. En av de första förändringarna han gjorde var att ändra klubbens spelardräkter från blå tröjor och gula byxor till helvitt efter det största fotbollslaget i historien Real Madrid. Revies filosofi var att de som inte anammade detta inte hade någon framtid i klubben. Han sade också att han inte skulle vara nöjd förrän klubben hade uppnått samma status som Real Madrid. Det skrattades ganska gott i England åt det, men de som skrattade skulle snart få sätta skrattet i strupen.
Under säsongen 1961/1962 kämpade Leeds i botten av division 2. Under tiden som Revie väntade på att de unga spelarna skulle blomma ut, så köpte han även in lite äldre spelare. Bland annat anlände den 31-årige skotten Bobby Collins från Everton. Slutet på säsongen 1961/1962 visade på högre publiksiffror trots ett mediokert spel. Revie satt dock ganska säkert. Inför säsongen 1962/1963 visste Revie att styrelsen backade honom med pengar. Han köpte Jim Storrie från Airdrie för £15 000 och John Charles för £53 000 från Juventus. Köpet av Charles visade att klubben hade ambitioner, men Charles blev inte den succé som alla i klubben hade hoppats på. Han hade tappat mycket av det tuffa närkampsspelet som härskade i England under sin tid i Italien. Efter 11 matcher och endast 3 mål såldes Charles tillbaks till Italien och AS Roma för £70 000. Istället fyllde Don Revie på med mer unga spelare som Gary Sprake, Paul Reaney, Norman Hunter och Rod Johnson, men det slutade inte där utan även Mike Addy, Barrie Wright, Jimmy Greenhoff och 15-årige Peter Lorimer fick speltid.
Säsongen 1963/1964 spelade Leeds en fysisk fotboll, vilket gjorde att klubben fick ta emot mycket hård kritik från media. I början av säsongen köptes högermittfältaren Johnny Giles från Manchester United för £35 000. Under säsongen anlände även Alan Peacock från Middlesbrough. Leeds vann division 2 i överlägsen stil. Laget fortsatte på den inslagna vägen även i början på den efterföljande säsongen då säsongen inleddes med tre raka vinster. Don Revie hade satt ribban högt, men han visste att han hade ett gäng lovande och hungriga spelare som kunde springa hur länge som helst. Pressen och då speciellt den snobbiga London-pressen hycklade laget. Säsongen slutade dock i moll, då Leeds både blev tvåa i ligan och tvåa i FA-cupen. I ligan förlorade Leeds på målskillnad mot Manchester United och i FA-Cupfinalen efter förlängning mot Liverpool. Men Leeds United hade visat att de var att räkna med.
Inför säsongen 1965/1966 var truppen intakt, den enda förstärkningen var Mike O'Grady, en högerytter som inköptes från Huddersfield för £45 000. Laget fortsatte med sitt tuffa spel, och speciellt Billy Bremner var en spelare som ofta spelade på gränsen och även över. Ett avbräck var när Bobby Collins bröt lårbenet i den lagets första match i Fairs-Cupen mot Torino. Leeds led mycket av att förlora sin härförare och spelfördelare på mittfältet. Revie flyttade då in yttern Johnny Giles till innermittfältet där han började spela styra mittfältet tillsammans med Billy Bremner. I ligan var laget med i toppstriden, men en 1-0-förlust mot Liverpool på Elland Road gjorde att Liverpool seglade ifrån och till sist vann ligan med sex poäng före Leeds. I FA-Cupen föll laget mot Chelsea i fjärde omgången. I Fairs-Cupen mötte Leeds Valencia i den tredje omgången. Första matchen gick på Elland Road och blev en holmgång som slutade 1-1, trots att Jackie Charlton blev utvisad. Returen i Spanien slutade med 1–0-seger för Leeds. En seger som visade att Leeds United kunde spela bra och effektivt när pressen var stor. I semifinalen väntade ännu ett spanskt lag, Real Zaragoza. Båda matcherna slutade oavgjort och en avgörande tredje match spelades på Elland Road. Leeds blev då utklassade med 3-1, så även denna säsong slutade utan någon titel. Leeds-supportrarna stöttade dock Revie, men de förstod inte varför Revie inte köpte in någon spelare som kunde lyfta laget till högre höjder.
Leeds blev utan titel även under den efterföljande säsongen och inför säsongen 1967/1968 trodde nog många att laget skulle splittras, men alla spelare stannade kvar. I september köptes anfallaren Mick Jones in för £100 000 från Sheffield United, en spelare som med sin osjälviskhet skulle bli en stor succé i klubben. En annan spelare som kom in i a-laget var vänsterbacken Terry Cooper. Cooper hade varit 5 år i klubben utan att få en chans då Willie Bell var Revies förstaval som vänsterback. Cooper var mycket frustrerad över att aldrig få chansen och var också mycket nära att säljas till Blackburn Rovers. Men Rovers hade inte råd med de £25 000 som Leeds ville ha för en övergång. Terry Cooper var tidigare en vänsterytter och hans snabbhet på vänsterkanten gav Leeds nya dimensioner i deras spel. Leeds lyckades under säsongen vinna både ligacupen efter en 1-0 vinst mot Arsenal och Fairs-Cupen efter att ha vunnit mot det ungerska laget Ferencvaros i finalen.
Säsongen 1968/1969 vann Leeds även ligan, men säsongen var ingen dans på rosor. Det dröjde ända till slutet av februari innan Leeds kunde gå om ledaren Liverpool i tabellen. Leeds United skulle nu för första gången i historien få försvara de engelska färgerna i Europacupen för mästarlag. En chans att visa att Leeds United var bättre än laget som Don Revie hade byggt sitt lag på, Real Madrid! Under sommaren 1969 slog Don Revie transfer-rekordet när han betalade £165 000 för Leicester-anfallaren Allan Clarke. En spelare som fick lida var Mike O'Grady som Revie sålde till Wolves. Säsongen 1969/1970 började med att Everton spelade en fantastisk bra fotboll. Den 30 augusti möttes lagen på Goodison Park och Everton formligen körde över Leeds den första halvleken, 3–0 stod det innan mästarna vaknade i andra halvlek och reducerade två gånger genom mål av Bremner och Clarke. Efter den matchen spelade Leeds 18 matcher utan förlust. Den första matchen i Europacupen hemma mot Lyn vann Leeds med 10-0, ett resultat som fortfarande är klubbens största seger någonsin. Nästa motståndare i europacupen var ungerska Ferencvaros, ett lag som Leeds tidigare haft problem med, men en säker 3–0-vinst på Elland Road följdes upp av samma siffror på bortaplan.
1970-talet
Kring nyår började FA-Cupen och Leeds lyckades med stor möda slå ut Swansea på hemmaplan med 2-1. Nästa motståndare i FA-Cupen var Sutton United, som krossades med 6-1 på bortaplan. Nu snackades det om "The Double", dvs att både vinna ligan och FA-Cupen samma säsong, en bedrift som dittills senast bara Tottenham Hotspurs lyckats med (1961). Nästa motståndare i FA-Cupen var Mansfield Town som besegrades med 2-0. I kvartsfinalen besegrades Swindon borta med 2-0 efter två mål av Allan Clarke. Motståndare i semifinalen var The Scum Manchester United, första matchen slutade 0-0, omspelet på Villa Park likaså 0-0, det andra omspelet i Bolton vanns av Leeds efter ett segermål av Billy Bremner. Nu var Leeds i FA-Cup final för andra gången genom tiderna. Ett av Leeds problem denna säsong var förutom det hårda matchandet att det var VM-slutspel i Mexico. Leeds hade ett otroligt hårt matchande i ligan, FA-Cupen och Europacupen. I Europacupen gick laget till semifinal efter kvartsfinalseger över Standard Liège. I semifinalen väntade skotska Celtic, där Leeds var storfavoriter men det hårda matchprogrammet tärde på spelarna och laget föll båda matcherna med uddamålet mot skottarna. I ligan kämpade Leeds länge med Everton om segern, men precis som i Europacupen så var det omöjligt att vinna med en så liten trupp. Ligan avgjordes när Leeds föll hemma mot West Bromwich med 2–1. Den 11 april 1970 var det dags för FA-Cupfinalen mot Chelsea. En match där Leeds lyckades med allting utan att vinna. Ett inlägg från Gray nickades in av Jackie Charlton. Chelsea kvitterade sedan efter en riktig tabbe av Leeds målvakt Sprake. I 83:e minuten gör Mick Jones 2-1, bara för att låta Ian Hutchison kvittera på frispark tre minuter senare. Och för första gången på 58 år så blir det omspel. På den tiden var det ingen förlängning och straffar. Omspelet gick på Old Trafford. Leeds förlorade med 2–1 efter förlängning efter att totalt ha spelat ut Chelsea.
Säsongen 1971/72 började med att Leeds fick spela sina fyra första hemmamatcher på neutral plan på grund av kravallerna under West Bromwich-matchen. Leeds fortsatte att spela bländande. Leeds lyckades denna säsong äntligen vinna FA-Cupen. I en mycket ful och hård match vann Leeds efter att Allan Clarke nickat in Mick Jones inlägg i den 51:a minuten. I ligan slutade laget på andra plats efter att ha tvingats spela en hängmatch bara två dagar efter Cup-finalen. Leeds behövde bara en poäng för att bli ligamästare, men ett tröttkört och skadedrabbat Leeds förlorade bortamatchen mot Wolverhampton på Molineux med 2–1. När den efterföljande säsongen, 1972/1973, avrundades låg Leeds bara på en 3:e plats i tabellen. De hade även förlorat FA-Cupfinalen mot Sunderland och likaså förlorat Cupvinnarcupfinalen mot AC Milan. Leeds såg ut att vara slut som storlag. Spelarna började bli lite till åren komna, men skulle komma att bevisa motsatsen. Säsongen 1973/1974 inleddes med 7 raka segrar. Leeds fortsatte sedan att spela bra och lyckades ta ligatiteln.
1980-talet
 |
Detta korta avsnitt behöver utökas. |
1990-talet
Tomas Brolin spelade i klubben, vilket inte var en fullträff.
|
Detta korta avsnitt behöver utökas. |
Champions League
|
Detta korta avsnitt behöver utökas. |
Ekonomin sätter sina spår
2004 förlorade laget för första gången sin plats i Premier League, detta till stor del på grund av klubbens grava ekonomiska problem. Samma år tvingades man sälja sin stora stjärna, Alan Smith, till Manchester United. Den 12 november 2004 sålde föreningen sin arena Elland Road för 9 200 000 pund, för att kunna betala lån de tagit.
Sedan klubben säsongen 06/07 degraderats även från The Championship spelar laget nu i Football League One.
Meriter
- Ligamästare: 1969, 1974, 1992
- FA-cupen: 1972
- Ligacupen: 1968
- Mässcupen (föregångaren till UEFA-cupen): 1968, 1971
Kända spelare
- Billy Bremner
- Norman Hunter
- Eddie Gray
- Allan Clarke
- Peter Lorimer
- Don Revie
- John Charles
- Brian Deane
- Jack Charlton
- Alan Smith
- Mark Viduka
- Robbie Fowler
- Eric Cantona
- John Giles
- Ian Rush
- Nigel Martyn
- Rio Ferdinand
- Gordon Strachan
- Harry Kewell
- Paul Robinson
- Don Revie
- Terry Cooper
- Lee Bowyer
- David Batty
- Paul Madeley
- Jimmy Floyd Hasselbaink
- Tony Currie
- John Charles
- Tony Dorigo
- Ian Harte
- Robbie Keane
- Vinnie Jones
- Lucas Radebe
- David Healy
- Gary Kelly
- David Prutton
Svenska spelare
| Namn | Årtal | Matcher | Mål |
|---|---|---|---|
| Tomas Brolin | 1995-1997 | 19 | 4 |
| Teddy Lucic | 2002-2003 | 17 | 1 |
Notera att endast ligamatcher är medräknade
Referenser
- ↑ ”General Facts”. LeedsUnited.com (via web.archive.org). http://web.archive.org/web/20040529005321/www.leedsunited.com/history.asp?article=General_Facts&title=General+Facts&navlid=Club+Information+and+History&inttype=4. Läst 2007-05-06.
Externa länkar
- Leeds United
- Marching On Together (diskussionsforum)
- Svenskafans
- [http://www.leedsunited.se/ Svensk Leedssida
