Löpstil
Från Rilpedia
 |
Den här artikeln saknar källhänvisningar. Förbättra gärna artikeln genom att lägga till pålitliga källor (helst fotnoter). Material som inte kan verifieras kan ifrågasättas eller tas bort. (juni 2009) |
Med löpstil menas metoden som används vid löpning.
Det spelar ingen roll ifall det är djur eller människor som löper eller springer, löpstilen avser metoden. För människa finns det i huvudsak två löpstilar, hällöpning och tålöpning. Det finns ytterligare två stilar, galopp och frifalls-löpning.
Innehåll |
Häl-löpning
Med häl-löpning menas att det främre benet landar med hälen först och därefter "rullar" man med foten tills man har fullgjort steget. Främre smalbenet utsätts här för mycket starka krafter och cirka 3-4 gånger kroppsvikten är inte ovanligt. Denna löpstil är en av de främsta orsakerna till så kallad benhinneinflammation som vanligen drabbar löpare på vårkanten. För att underhålla främre smalbensmusklaturen under vinterhalvåret rekommenderas att exempelvis framför TV:n lyfta foten och tårna "uppåt" så mycket det går och upprepa tills "pump" och mjölksyra uppkommer i berörda musklaturer. Hällöpning är i sin konstruktion rörelsehämmande eftersom varje steg bromsar in rörelsen med hälen därför föreligger en förhållandevis låg maximal hastighet för denna löpstil.
Tå-löpning
Med tå-löpning menas att tårna eller trampdynan vid tårna når marken först och därefter "fångas" marken med foten varpå vadmusklaturen och hälsenan arbetar under hela steget. För att träna detta på bästa sätt utförs vanliga tåhävningar, utan extra vikter till dess något 100-tal repetitioner kan utföras utan mjölksyra eller kramp. Därefter övergår träningen till att utföra samma övning fast på ett ben istället. För att träna "fånget" kan man ifrån en Aerobics bräda eller en stol hoppa ner på marken och låtsas att marken är "bollen" som man ska fånga med benen. Lär man sig detta ordentligt kommer markens påverkan på benet att bli försumbar och man får då ett riktigt flyt i löpsteget, nästan som att man svävar fram.
Tå-löpning påverkar även det steglängden med omkring fotbladets längd på det främre benet och i och med träningen blir även frånskjutet på det bakre benet mer effektivt och optimalt uppnår man fotbladets längd på både det främre och bakre benet vilket då medför cirka 20% längre steglängd och således 20% högre hastighet.
Då musklaturen tränats upp för tålöpning på ett korrekt sätt blir nästa fas i löpsteget aktuellt, bakre lårmusklaturen. Vid hällöpning används bakre lårmusklaturen obetydligt på grund av hälnedsättningens rörelsehämmande påverkan. Däremot vid tålöpning har bakre lårmuskeln fritt arbetsutrymme och kan då bidra i rörelsen med motsvarande den kraft vadmusklaturen klarar av att motprestera. Då musklaturen nått rätt proportioner av styrka och koordinationen i rörelsen motoriskt tränats upp övergår tålöpning till frifalls-löpning. Korrekt utförd tålöpning orsakar inga höjdskillnader på utövarens höft och överkropp. Armarna pendlar korsvis framåt för varje bensteg som tas, detta för att dels utnyttja gyrokrafterna i rörelsen för balans men även så att sätesmusklaturen i kombination med buk och ryggmusklaturen i överkroppen får en förspänning (tonus) som då i sin tur orsakar att benen utnyttjas optimalt.
Frifalls-löpning
Denna löpstil är mycket sällsynt och enbart tålöpare har möjlighet att utöva denna löpstil. Metoden bygger på en mycket vältränad tå-löpning och genom att förskjuta kroppsvikten framåt (genom att luta sig framåt) kommer gravitationen att vara det som egentligen är orsaken till rörelsen framåt, utövaren håller i praktiken bara balansen och genom benrörelserna förhindras att utövaren ramlar med ansiktet i marken. Den praktiska gränsen nås då benen inte hinner flyttas fram ifrån bakre utsträckt läge. Mätningar har visat att en spark kan färdas med dryga 100 km/h och det är liktydigt med att flytta fram det bakre benet. Löpstilen som sådan är inte speciellt energikrävande men att upprätthålla kroppspositionen är däremot utmaningen. Farten framåt får man som sagt gratis som bonus. Frifalls-löpning är enbart praktiskt genomförbart på horisontell mark eftersom uppförsbacke blir tyngdpunkten förskjuten bakåt och tå-löpning inträder och vid nerförsbacke kräver gravitationen att utövaren under hela backen ner accelererar rörelsen motsvarande gravitationens påverkan. Då backen tar slut måste utövaren dessutom orsaka ett sista avstamp "uppåt" för att bryta rörelseriktningen mot marken, i annat fall finns risk att främsta benet knäcks och utövaren slår i marken med ytterligare skador som följd.
Galopp
En löpstil som i stort sett enbart barn utövar för skoj. Löpstilen görs genom att båda benen samverkar och man byter växelvis vilket av båda benen som är första benet. Löpstilen är oerhört krävande eftersom den i sin natur orsakar väldigt stora höjdvariationen mellan stegen. Det är även oerhört påverkande på bukmusklaturen.
Risker
Häl-löpning är ett måste ifall individens vikt är för hög exempelvis på grund av ryggsäck eller annan last eftersom annars föreligger risk för avsliten hälsena.
Tå-löpning har risker med hälsena, vadmusklatur, och hamstrings (bakre lårmusklaturen). Frifalls-löpning har fallskador, inbromsningsrisker och kursförändringar på problemlistan.
