Från Rilpedia

Kyrkotukt var förr kyrkans fostrande och disciplinära verksamhet beträffande dess medlemmars tro och leverne. Vägledande för kyrkotuktens utövande var Matt. 18:15-17. Enligt kyrkolagen pålades olika grader av bestraffningar för olika slags förseelser och förbrytelser mot kyrklig ordning.

Kyrkotukten indelades i den allmänna, som gällde kyrkans medlemmar i allmänhet, och den särskilda, som avsåg kyrkans ämbetsmän.

Föremål för den allmänna kyrkotukten var "alla sådana uppenbara och allom veterliga synder och laster, som förtörna Gud och äro likväl af den beskaffenhet, att syndaren icke strax kan därför lagföras". Dit räknade kyrkolagen:

• oordning och oskick vid samt av likgiltighet och förakt härledd försummelse av gudstjänsten, uteblivande från läsförhör, oenighet i äktenskap, olydnad mot föräldrar, vårdslös barnuppfostran, svordomsvana och lönskaläge
• spridandet av vilseförande läror, kyrklig tvedräkt och söndring.

Bestraffningarna för dessa förseelser bestod i sex varningsgrader. Visade sig den tredje varningen (inför biskop och konsistorium) fruktlös, inträdde det så kallade "mindre bannet", som bestod däri att den felande på viss tid förbjöds åtnjutandet av Herrens nattvard. Visade sig alla sex varningsgraderna kraftlösa, inträdde det "större bannet", fullständigt uteslutande ur Guds församlings gemenskap tills den felande gjorde "sann bot och bättring".

Den särskilda kyrkotuktens bestraffningsgrader (som alltså gällde kyrkans ämbetsmän) var: 1) varningar, 2) suspension, 3) avsättning. Förseelserna var: 1) fel i lära, 2) förseelser i levernet, 3) särskilda ämbetsförseelser.

Se även

• Bannlysning

Denna artikel är helt eller delvis baserad på material från Nordisk familjebok, Kyrkotukt, 1904–1926 ^(Not).