Kunst des Fechten
Från Rilpedia
Kunst des Fechten är namnet på den tyska fäkttradition som först finns nedtecknad 1389 i manuskriptet MS 3227a (även känt som Hanko Döbringers manuskript). Det existerar ett tidigare manuskript, I:33, men det anses ofta inte tillhöra samma tradition, även om det uppenbarligen innehåller vissa likheter. Kunst des Fechten tränas idag av ett stort antal utövare av historisk europeisk kampkonst över hela världen.
Kunst des Fechten tar avstamp i ett antal verser skrivna på vers av fäktmästaren Johannes Liechtenauer, kanske för att hans elever lättare ska minnas lektionerna utan att behöva vara läskunniga. Under 1400-talet till 1600-talet presenteras Liechtenauers verser i samband med förklarande text (sk Glossa) i ett stort urval av manuskript och böcker och det blir under perioden kutym att citera Liechtenauer när man författar en fäktbok, eller fechtbuch som det heter på tyska.
Innehåll |
Vapen
Den tyska fäkttraditionens fäktning innefattar inte enbart långsvärd, även om det ofta framhålls som grunden för fäktningen. I arsenalen återfinns också svärd och bucklare, dolk, pålyxa, messer, dussack, stavvapen, brottning (Ringen), beriden strid (rossfechten) och strid i rustning (harnischfechten) m.m.
Principer och tekniker
Det är svårt att säga något generellt om principerna i den tyska skolan, men de grundläggande är att man ofta strider med en direkt och pressande fäktstil, där man tvingar motståndaren till försvar genom att ständigt utsätta denne för ett hot. I MS 3227a skriver författaren att det ska gå som en tråd mellan svärdet och närmsta öppning och det är ovanligt att man använder sig av blockerande parader, utan det vanligaste är att man gör mothugg, genom att låsa en linje och samtidigt utsätta motståndaren för ett hot som denne måste ta ställning till.
Brottningen (Ringen) sker i stort sett uteslutande stående. En trolig förklaring till detta är att det inte är lämpligt att ligga på marken om man slåss mot fler än en motståndare. Det existerar dock liggande tekniker, så vi kan sluta oss till att man också tränade sådana. Brottningen är en mycket viktig komponent i beväpnade kamper, framförallt i rustad kamp. I krönikor från medeltiden slutar ofta rustade kamper i brottning, eftersom det är svårt att penetrera en rusning med ett svärd.
Den vanliga bilden av klumpiga riddare och tunga svärd kommer helt på skam i den historiska kampkonsten och så även i den tyska traditionen. Enkel effektivitet och snabbhet tycks ha varit grunden för en på det hela taget pragmatiskt inriktad fäktning.
Grundläggande för tysk långsvärdsfäktning (och även flera andra vapen) är fyra garder (Huten eller Leger): Vom tag, Ochs, Pflug och Alber. Samt fem hugg: Zornhau, Shielhau, Krumphau, Zwerchhau och Sheitelhau. Attackerna delas in i Drei Wunder: skär, hugg och stöt.
Liechtenauer presenterar 17 lektioner där han redogör för tekniker och principer för långsvärdet. Dessa tolkas sedan av andra utövare i de olika manuskripten.
Fäktning och sport
Under 1500-talet sker en tydlig sportifiering av fäktkonsten, kanske framförallt av långsvärdet. Anledningen kan mycket väl vara att det inte längre har samma bas utanför fäktskolornas väggar och att det därför mer handlar om något internt, för de initierade. Man fortsätter att citera Liechtenauer och skriva förklarande texter, men tilläggen är anmärkningsvärt många och strider ofta direkt mot Liechtenauers principer.
Mästarna
MS 3227a nämner några av de mästare som ansågs vara Liechtenauers likar; Hanko Döbringer (som fått ge namn åt manuskriptet), Andres Jud, Jost von der Nyssen och Niklas Preuss. Om dessa män vet man i stort sett ingenting. Bland 1400-talsmästarna kan nämnas Sigmund Ringeck, Ott Jud, Jud Lew, Paulus Kal, Hans Talhoffer, Peter von Danzig, Johannes Leküchner, Hans von Speyer, Peter Falkner, Hans Wurm, Jörg Wilhalm, Joachim Meyer och Jacob Sutor, av vilka samtliga lämnat efter sig spår i form av manuskript eller liknande.
