Serbokroatiska
Från Rilpedia
Serbokroatiska, alternativt kroatoserbiska, senare beteckning BKS, är ett omstritt samlingsbegrepp för ett antal sydslaviska språk och språkformer, som idag betraktas som separata språk: kroatiska och serbiska. Begreppet serbokroatiska började användas inom språkforskningen på 1800-talet. I Jugoslavien användes serbokroatiskan som officiellt språk 1954–1992.
Begreppshistoria
De sydslaviska språken är nära släkt med en glidande övergång mellan slovenska → kroatiska → serbiska → makedonska → bulgariska. Begreppet serbokroatiska präglades av slavister utanför språkområdet på 1800-talet. Bakgrunden var deras uppfattning att de olika språkformer som talades i nuvarande Kroatien, Bosnien och Hercegovina, Serbien och Montenegro inte var tillräckligt olika för att betraktas som separata språk. Man byggde uppfattningen främst på morfologiska analyser och på förekomsten av arvord. De språkvetenskapliga kriterierna har emellertid, i likhet med de politiska förutsättningarna, förändrats flera gånger om sedan denna tid.
Under 1800-talet började serber och kroater att utveckla sina egna skriftspråk, i enlighet med Herders tanke att en nation utan eget skriftspråk var en omöjlighet. För kroatiska fanns det en stor mängd litteratur sedan medeltiden medan den serbiska litteraturen var försumbar. För det serbiska skriftspråkets utveckling har Vuk Stefanović Karadžić (1787–1864) ett stort ansvar genom hans arbete att skriva ned serbiska folkvisor. År 1814 lät han ge ut en serbisk grammatik och 1818 en serbisk ordbok. I detta arbete använde han den štokaviska dialekten, som han själv använde.[1]
I "Serbernas, kroaternas och slovenernas kungarike" – det som senare skulle komma att bli Jugoslavien – använde man efter statens grundande 1918 något som av politiska skäl benämndes "serbo-kroato-slovenska" som officiellt språk. Att införliva slovenskan i ett gemensamt språk visade sig vara i praktiken omöjligt, eftersom detta språk är alltför olikt övriga i Jugoslavien. Därför kom slovenskan att fortsätta användas som förut i Slovenien. I övriga delar av kungariket användes dock ett någorlunda enhetligt skriftspråk, serbokroatiska. Detta byggde på den sydslaviska štokaviska dialekten, som visserligen delas upp i ytterligare dialekter, men som är i stort sett gemensam för kroater i Slavonien, Dalmatien och Bosnien och Hercegovina samt serber, montenegriner och bosniaker. Eftersom statens huvudstad Belgrad var belägen i Serbien kom emellertid de serbiska dragen att överväga klart i detta skriftspråk. Bland kroater ledde detta till krav på att kroatiskan skulle erkännas som ett eget, självständigt språk.
När Ustaša med stöd av tyska trupper 1941 grundade en egen kroatisk stat, Nezavisna Država Hrvatska, NDH, blev kroatiska officiellt språk i denna. I NDH fördes en mycket puristisk språkpolitik som bland annat hade som mål att rensa ut allt som kunde betecknas som "serbismer" ur det kroatiska språket.
Sedan Jugoslavien återuppstått efter andra världskriget, nu som en kommunistisk stat, införde man fyra officiella språk: serbiska, kroatiska, slovenska och makedonska. År 1954 ändrades dock denna ordning. I den så kallade överenskommelsen i Novi Sad detta år fastslog man nämligen att kroater, bosnier, serber och montenegriner hade ett gemensamt språk: serbokroatiska. Detta språk, som hädanefter skulle vara det officiella för de nämnda folkgrupperna, skulle dock kunna skrivas med både det latinska och det kyrilliska alfabetet. Man talade om serbiskan och kroatiskan som en "östlig" respektive en "västlig variant" av serbokroatiskan.
Missnöjet med serbokroatiskans ställning växte återigen, framför allt på kroatiskt håll. I mars–april 1967 undertecknade 180 kroatiska författare, språkforskare och politiker en deklaration där de krävde att slovenska, kroatiska, serbiska och makedoniska skulle ges en likvärdig ställning i officiella sammanhang och att kroatiska skulle vara standardspråk i Kroatien.[2] Trots hårt motstånd från centralregeringen följde en gradvis uppluckring av serbokroatiskans ställning. 1974 ersatte kroatiskan serbokroatiskan som skolämne i Kroatien, och det stod snart därefter fritt för delrepublikerna att själva avgöra vad språket skulle kallas. I officiella sammanhang användes nu ofta den dubbla beteckningen "serbokroatiska eller kroatoserbiska".
Efter Jugoslaviens sönderfall och bildandet av de nya, självständiga staterna har kroatiskan, serbiskan och bosniskan (och i någon mån även montenegrinskan) kommit att betraktas som separata språk. Särskilt i Kroatien och Bosnien och Hercegovina har man på olika sätt markerat det egna språkets självständighet från den tidigare officiella serbokroatiskan. Alla tre skriftspråken bygger dock på den štokaviska dialekten och uppvisar därför stora likheter sinsemellan.
När man idag talar om kroatiska och serbiska som någon form av språklig enhet används främst begreppet BKS.
Serbokroatiska som standardiserat språk
Språket kunde skrivas med såväl det kyrilliska alfabetet (den serbiska folkgruppen) som det latinska alfabetet (den kroatiska folkgruppen).
Det latinska alfabetet har några extra diakritiska tillägg (uttalsstyrande), samt ligaturerna Dž, Lj, Nj.
Det kyrilliska alfabetet är en serbisk variant, som i vissa avseenden skiljer sig från det kyrilliska standardalfabetet.
Kroatisk-latinska alfabetet: A B C Č Ć D Dž Đ E F G H I J K L Lj M N Nj O P R S Š T U V Z Ž
Serbisk-kyrilliska alfabetet:А Б В Г Д Ђ Е Ж З И Ј К Л Љ М Н Њ О П Р С Т Ћ У Ф Х Ц Ч Џ Ш
Referenser
- ↑ Sanimir Resic: En historia om Balkan, Historiska media, Lund 2006, sid. 130-134. ISBN 91-85057-75-4.
- ↑ Sanimir Resic (2006), s. 242
