Kristallmottagare

Från Rilpedia

Texten från svenska Wikipedia

Kristallmottagare kallas en äldre typ av radiomottagare som förekom i radions barndom. I Sverige var en kristallmottagare med hörlurar vanligt förekommande i hemmen från början av 1920-talet för att lyssna på rundradioprogram. Efter hand ersattes den av radiomottagare med elektronrör och högtalare. En kristallmottagare behöver ingen strömförsörjning.

Kristallen är den verksamma delen i den detektor som likriktar en inkommande högfrekvent och amplitudmodulerad signal till en lågfrekvent signal som kan ge ljud i hörlurar av högohmstyp. Ett normalvärde är 2 000 ohm per hörlur.

Själva kristallen utgörs av något halvledande kristalliniskt mineral, exempelvis kiselkarbid. Likriktningen uppstår när spetsen av en tunn metalltråd utövar ett lätt tryck på en aktiv punkt på kristallytan.

Omkring 1940 kostade en kristalldetektor ungefär 2,50 kr. Det var ganska mycket på den tiden, då ett 5-öres frimärke räckte för ett lokalbrev. Idag kan kristalldetektorn ersättas med en halvledardiod som har bättre egenskaper, men som ändå bara kostar några få ören i dagens (2005) penningvärde.

Mottagardelen består av en lång antenn och en bra jordledning kopplade till en enkel svängningskrets, parallellkrets med vridkondensator / spole med hög egenkapacitans, dimensionerad för mellanvåg och långvåg (1 500 - 150 kHz). Med denna anordning görs en avstämning till samma våglängd (frekvens) som hos den rundradiosändare som man vill lyssna på. Största möjliga spänning tillförs då detektorn för att erhålla bästa mottagning.

Kristallmottagaren ger en tämligen oskarp avstämning, där endast den starkaste lokalsändningen kan tas in. Men vinternätter, när lokalstationen tystnat för dagen, kan man i Sverige få in signaler från långt nere i Europa. (så länge dylika sändare – amplitudmodulerade – fortfarande finns kvar)