Kokill
Från Rilpedia
Kokill [kåki'11; fr. coquille, av lat. conchylium,
mussla], en gjutform av tackjärn, i vilken smälta metaller gjuts för att erhålla en för deras vidare användning lämplig form.
De kokiller, som i masugnar används för att uppta det smälta tackjärnet, ha form av öppna rektangulära skålar av en storlek, som motsvarar de tackjärnsgaltars, som man önskar erhålla, och är vanligen förenade med varandra i långa rader, så att det flytande tackjärnet kan rinna ur den ena i den andra. De kokiller, som användas för upptagande av götmetall (se göt, järn) är stående och av kvadratisk, rektangulär, cirkelrund, 6- eller 8-kantig o. s. v. genomskärning. Ibland är dessa kokiller gjutna i två hälfter, som före gjutningen hopsätts och sammanhålls med klamrar, för att götet lättare skall kunna uttas efter stelnandet. Man begagnar i regel kokiller gjutna i ett stycke; men dessa måste vara avsmalnande åt ena ändan för att lätt kunna lyftas från det stelnade götet.
Kokillerna nyttjas emellertid inte endast som gjutformar, utan även, i synnerhet vid vissa slag av tackjärnsgjutning, för att bibringa gjutgodset en viss textur och hårdhetsgrad. Till följd av tackjärnskokillens starka värmeledning stelnar nämligen det smälta tackjärnet, som kommer i beröring med kokillväggarna, mycket hastigt, varför dess kol ej hinner avskilja sig i form av grafit. På detta sätt erhåller gjutgodset en hård yta av vit textur, vars djup på mångfaldigt sätt kan varieras genom olika gjutjärnsblandningar, kokillens godstjocklek o. s. v. Genom sådan s. k. kokillhärdning kan man åt samma gjutpjäs på olika ställen meddela olika hårdhetsgrad, i det de ställen, som bör vara hårdare, gjuts med kokill, under det att den övriga pjäsen formas i sand.
Se även
Denna artikel är helt eller delvis baserad på material från Nordisk familjebok, 1904–1926 (Not).
