Klavikord
Från Rilpedia
Klavikordet är en enklare typ av klaverinstrument, vilken troligen utvecklades ur monokordet.
Strängarna löper vågrätt och vinkelrätt mot tangenterna. Varje tangent har en metalltunga, som slås mot strängen då tangenten trycks ned. Samtidigt som tungan slår an tonen, fungerar den också som stall och förkortar strängen till önskad ton; den del av strängen som inte ska klinga är omvirad med ett tygband eller liknande.
Så länge tangenten hålls nedtryckt är metalltungan i kontakt med strängen. Detta kan ge upphov till flera effekter då tonen fortfarande kan påverkas efter anslaget; med förändring av trycket på den anslagna tangenten kan man åstadkomma ett vibrato och i viss mån kan man även få till diminuendon och crescendon.
Tungans dubbelkaraktär gör att man kan använda samma sträng till flera toner genom att placera tungorna på olika ställen längs den, så länge inte den del av strängen som är på fel sida tungan och inte omvirad blir för lång. Ett klavikord med sålunda inbesparade strängar (för toner man ändå sällan spelade samtidigt) kallas bundet och var det vanliga fram till 1700-talet ungefär, då man började uppskatta sådana uttrycksfulla dissonanser som man behöver ett obundet klavikord till.
Konstruktionen gör klavikordet till ett tonsvagt instrument som lämpar sig bäst för hemmamusicerande. Där var det å andra sidan det vanliga klaverinstrumentet ända tills pianot slog igenom; cembalon var ett dyrare och svårskött instrument för stora salar. I Sverige var det vanligen klavikordet man åsyftade med ordet klaver.
De flesta klavikord har formen av en avlång trälåda med uppfällbart lock och klaviaturen längs ena långsidan, avsedd att läggas på ett bord eller en lätt bock, i storlek ungefär som en vanlig modern synt. Särskilt i Sverige byggde man dock mot slutet av 1700-talet större klavikord, som till det yttre liknade den tidens cembali och fortepianon, och som var så pass tonstarka att de möjligen bidrog till att pianot slog igenom långsammare i Sverige än på kontinenten.[1]
Klavikordet hade sin storhetstid under den så kallade "känslosamma epoken" (samtida med den mer kända "galanta stilen") under 1700-talets förra hälft; i Sverige även under den gustavianska tiden.
Noter och källor
- ↑ Eva Helenius-Öberg: Svenskt klavikordbygge 1720 - 1820 (1986)
