Från Rilpedia

Katastrofen vid Glitterfälten inträffar i J.R.R. Tolkiens berättelser om ringen i början av tredje åldern. Den beskrivs i Sagor från Midgård.

Efter att Sauron låg slagen tog Isildur Ringen som sin, och han avfärdade Elronds och Círdans råd (dessa ville att han skulle förstöra den), eftersom han tänkte behålla den som en "betalning" för Anárions och Elendils död. Han stannade ett år i Gondor för att skapa ordning och låta Meneldil i praktiken ta över makten där. Han ville sedan ge sig tillbaka till Arnor och regera där, fjärran ifrån Mordors skugga. Han ville också färdas till Imladris för att söka Elronds råd, för han hade börjat inse att Ringen var för stark för honom.

Isildur valde att färdas öster om Dimmiga bergen och sen ta sig över Höga passet och på så vis nå Vattnadal. Men större delen av Arnors krigsmakt hade redan återvänt til Arnor via den Númenoranska vägen mellan Minas Anor och Fornost. Vägen genom Anduins dal var förmodligen snabbast för såna som inte var beridna, och eftersom Sauron var nedgjord hade han intet att frukta; trodde han. Men han tog miste. Ungefär i höjd med Glitterfälten överfölls han och hans följe (som bestod av drygt 200 tungt beväpnade soldater, men bara ett fåtal bågskyttar) av uppemot 2000 orcher. Först kunde de stå emot och driva tillbaka orcherna utan större besvär; högar av orcher låg döda. Orchernas pilar var maktlösa mot det Númenoranska pansaret och dessa Dúnedain tornade högt över sina fiender. Deras vapen hade också mycket längre räckvidd.

Isildur trodde, att sedan orcherna slagits tillbaka, inte skulle våga sig på att anfalla igen (ty så var deras sed), men Ringen drog sig till alla Mörkrets tjänare och fyllde orcherna med ett starkt hat mot dessa Dúnedain. Efter att de gått en liten bit, överfölls de på nytt och den här gången uttnyttjade fienden sin överlägsenhet i antal och slöt sig som en månskära runt Dúnedain. Denna gång gick fienden till anfall på ett annat sätt; de kastade sig fram och lyckades ibland dra ut någon ur formationen för att sedan dräpa honom. På så sätt kunde dom ha ihjäl ungefär en Dúnedain på fem orcher. Ett pris som Isildurs följe inte hade råd att betala:

Till slut dräptes Ciryon och Aratan sårades dödligt då denne försökte undsätta Ciryon. Elendur bad då Isildur att fly. Isildur lät Othar ta Narsils skärvor och tillsammans med en kamrat hann de fly innan de övriga dräptes.

Men Isildur själv satte på sig Ringen med ett utrop av smärta (eftersom den brände honom; det var inte längesen den hade lämnat Saurons hand), och försvann ur allas åsyn, efter att han dragit på sig sin huva för att dölja Elendilmirs ljus. Först flydde Isildur som ett jagat djur i riktning mot Anduin. Men sedan färdades han försiktigare fram eftersom terrängen var förrädisk, och att orcherna kunde vädra en flyende i mörkret. Till slut nådde han stranden där han kastade av sig sina vapen och sitt pansar; han behöll bara ett kortsvärd vid midjan och Ringen. Han bedömnde det som mycket svårt att nå andra sidan (trots att få eller inga kunde mäta sig med honom i styrkeprov). När han nästan nått andra sidan upptäckte han plötsligt att Ringen var borta. Med ens så ville han ge upp i och med förlusten av Ringen; men modlösheten försvann lika snabbt som den kom, en tung börda hade lyfts från hans axlar och han fick fotfäste. När han sedan reste sig för att gå upp i land, såg orcher honom som en hög och hotfull gestalt; och de sköt sina pilar och flydde. Helt i onödan, ty pilar genomborrade honom i hjärta och strupe och han föll död ned utan ett ord.

Det var bara tre som överlevde detta slag: Othar och dennes kamrat samt Estelmo som var Elendurs väpnare; denne hade bedövats av ett klubbslag och låg under Elendur. Orcherna hann aldrig plundra och förstöra kropparna eftersom Thranduil snabbt fick reda på vad som hänt och förintade orcherskaran.

I och med Isildurs död blev Valandil kung av Arnor, och Ringen förblev dold i 2461 år tills Deagol hittade den.

Källor

Artikeln är, helt eller delvis, en översättning från engelskspråkiga Wikipedia.