Från Rilpedia

Kaplanturbinen är en vattenturbin av reaktionstyp. Kaplanturbinen liknar en båtpropeller med ställbara blad men är utformad för att fås att rotera av en vattenström som passerar i propelleraxelns längdriktning. Propellern och andra typer av roterande skovlar kallas på turbinspråk för löphjul. Turbintypen utvecklades 1913 av den österrikiske professorn Viktor Kaplan som en vidareutveckling av Francisturbinen. Kaplanturbiner används vid lägre fallhöjder med stora vattenflöden.

Turbinen har utöver propellern två andra beståndsdelar - sugröret och ledskenorna.

Sugröret har till uppgift att minska vattenhastigheten i systemet nedströms från turbinen så rörelseenergin hos vattnet kan återvinnas. Sugröret kan vara utformat som ett rakt eller, av utrymmesskäl, krökt rör med successivt ökande diameter. Namnet sugrör kommer sig av att vattnets hastighet sänks på grund av ökande area, vilket sänker trycket och får det utströmmande vattnet att suga med sig det efterföljande vattnet genom turbinen.

Det vridmoment som verkar på löphjulets axel (och generator) verkar också på vattnet som börjar rotera efter passage genom löphjulet. Rotationen är rörelseenergi som skulle gå förlorad i det utströmmande vattnet om inte ledskenor användes. Ledskenorna har därför till uppgift att sätta vattnet i motsatt rotation före löphjulet så att den resulterade rotationen av ledskenor och löphjul blir så liten som möjligt. Även sugröret kan återvinna en del rotation om sådan finns efter turbinen.

Turbintypen fick sitt stora genombrott 1918 då den dittills största kaplanturbinen i världen (8 MW) installerades i Lilla Edets Kraftverk och överträffade alla förväntningarna.