Julie Andrews
Från Rilpedia
| Julie Andrews | |
|---|---|
 Julie Andrews, mars 2003. |
|
| Födelsenamn | Julie Elizabeth Wells |
| Född | 1 oktober 1935 Walton-on-Thames, Surrey, Storbritannien |
| År aktiv | 1945– |
| Make | Tony Walton (1959–67), Blake Edwards (1969–idag) |
| Betydande roller | Mary Poppins i Mary Poppins, Maria i Sound of Music |
| Oscar | |
| Bästa kvinnliga huvudroll 1964 Mary Poppins |
|
| Emmy Awards | |
| Bästa varieté, musik- eller komediserie 1973 The Julie Andrews Hour Bästa faktaserie 2004 Broadway: The American Musical |
|
| Golden Globe Awards | |
| Bästa skådespelerska – musikal eller komedi 1965 Mary Poppins 1966 Sound of Music 1983 Victor/Victoria |
|
| BAFTA Awards | |
| Bästa debutant 1964 Mary Poppins |
|
| IMDb | |
Julie Andrews, född 1 oktober 1935 i Walton-on-Thames, Surrey, England, Storbritannien, är en brittisk-amerikansk skådespelerska och sångerska. Hon adlades Dame Julie Andrews 1999.
Andrews var gift med scenografen Tony Walton 1959–1967, och med regissören Blake Edwards från 12 november 1969. Hon har av någon beskrivits som en ”outplånlig präktighetsstämpel”. Julie Andrews räknas som legendarisk filmstjärna fast hennes stora popularitet egentligen bara varade i ett par år, 1964–1967.
Hon föddes som Julia Wells men flyttade med sin mor till en ny man, vilka bägge arbetade i brittisk music hall och vaudeville som Barbara & Ted Andrews. Då man upptäckte hennes extraordinära röstomfång på fyra oktaver fick hon strax själv uppträda och så småningom också försörja sin alkoholiserade mor och styvfar.
Hennes amerikanska karriär började när hon fick huvudrollen i musikalen The Boy Friend då den 1954 skulle sättas upp på Broadway i New York. Där blev hon uppmärksammad av Alan Jay Lerner som gav henne rollen som Eliza Doolittle i uruppsättningen av musikalen My Fair Lady 1956. Därpå följde ännu en Broadwaymusikal, Camelot 1960, och ett sensationellt genombrott i Hollywood.
Filmerna Mary Poppins (1964) och Sound of Music (1965), blev enorma succéer. Hon fortsatte att göra musikalfilmer, men Star! (1968) och Darling Lili (1970), den sista i regi av Blake Edwards, floppade totalt. Hon var då ute ur filmstjärneleken, men gjorde på 1970-talet en uppskattad tv-serie i vaudeville-stil, The Julie Andrews Hour.
Edwards försökte återupprätta hennes filmkarriär och förnya hennes image, bland annat genom att låta henne visa brösten i sin film S.O.B. – paniken i drömfabriken! 1981. Han gav henne till slut ett slags comeback som låtsas-transvestiten Victoria Grant i filmmusikalen Victor/Victoria 1982. Med den rollen gjorde hon sedermera comeback också på Broadway, i en scenversion av musikalen som hon spelade 1995–1996. Det ansträngande sjungandet slet på hennes röst, vilket ledde till hennes livs tragedi: I en operation som 1998 skulle ta bort förhårdnader på hennes stämband förlorade hon sin sångröst.
Jämte sångkarriären har hon varit verksam som barnboksförfattare, med ett tiotal böcker, och har på senare år gjort något tyngre dramatiska roller på film och i tv, bland annat Duet for One (1986), Relative Values (2000) och On Golden Pond (2001). Men hennes hypervårdade brittiska uttal och artiga, väluppfostrade framtoning håller henne kvar i ett smalt rollfack. Dessa egenskaper har gjort henne idealisk som framställare av kungligheter, i filmen En prinsessas dagbok (2001) och som röst i den animerade filmen Shrek 2 (2004).
Filmografi (urval)
- 1949 – La rosa di Bagdad (röst)
- 1957 – Cinderella (tv-musikal)
- 2007 – Shrek den tredje (röst)
- 2007 – Förtrollad (röst)
