Johan-fallet

Från Rilpedia

(Omdirigerad från Johanfallet)
Hoppa till: navigering, sök
Wikipedia_letter_w.pngTexten från svenska WikipediaWikipedialogo_12pt.gif
rpsv.header.diskuteraikon2.gif

Johan-fallet är ett försvinnande av en 11-årig pojke i Sundsvall. Thomas Quick är dömd för mord på pojken, men många, inklusive pojkens föräldrar, betvivlar att han verkligen är mördaren.

Den 7 november 1980 försvann Johan Asplund spårlöst från bostadsområdet Bosvedjan norr om Sundsvall. Polisens spaningar gav inget resultat. Föräldrarna trodde att de visste vem som rövat bort pojken, men åklagaren menade att det inte gick att väcka åtal. Föräldrarna väckte då enskilt åtal för människorov med hjälp av den före detta brottaren Pelle Svensson, då relativt oprövad som advokat. I april 1985 dömdes mannen för olaga frihetsberövande till två års fängelse. Domen överklagades, och till hovrätten utökade Svensson åtalspunkterna med mord. Hovrätten för nedre Norrland frikände den åtalade helt, med skarpa formuleringar om att bevisbördan vilade på målsägarna och att dessa inte kunnat prestera mycket till bevisning. Eftersom det var ett enskilt åtal, fick föräldrarna betala rättegångskostnaderna på över en halv miljon kronor (enligt vissa uppgifter drygt 600 000). Efter ett regeringsbeslut slapp de dock att betala. Johan Asplunds mor har flera gånger berättat i pressen att hon mest av allt hoppades på ett erkännande, så att hon och pojkens far säkert skulle veta vad som hänt sonen. Pelle Svensson ådrog sig viss kritik för att ha drivit detta enskilda åtal; en del menade att han borde insett att det var hopplöst, och att han utnyttjade det uppmärksammade fallet till att skaffa sig berömmelse som advokat.

I mars 1993 erkände Thomas Quick, som tvångsvårdades på Säters rättspsykiatriska klinik, att han mördat Johan Asplund. Det skulle bli det första erkännandet i en lång rad. Ett omfattande utredningsarbete inleddes och kom att omfatta ett 30-tal ouppklarade mord. Centrala i utredningsarbetet var åklagaren Christer van Der Kwast och kriminalinspektör Seppo Penttinen. I mars 2001 väcktes åtal mot Quick av överåklagare Christer van der Kwast. Kerstin Koorti var föräldrarnas målsägarbiträde. I juni samma år dömdes Quick för mordet. Föräldrarna hade biträtt åtalet, och under rättegången stod det helt klart att syftet främst var att med hjälp av målsägandebiträdet Kerstin Koorti kunna ifrågasätta den bevisning som lades fram av åklagaren. De överklagade tingsrättens dom, men hovrätten för Nedre Norrland ansåg på formella grunder inte att de hade rätt att få saken prövad. Bland annat eftersom domen objektivt utfallit till deras fördel, och de tilldömts ett stort skadestånd. Kritik har senare riktats mot Kerstin Koortis sätt att sköta den delen av rättsprocessen. Johan-fallet, liksom de sju andra mord Thomas Quick dömts för, har aldrig prövats av hovrätt. Föräldrarna är tveksamma till om Quick verkligen är mördaren; de anser att den tekniska bevisningen inte binder honom till vare sig Johan eller de påstådda brottsplatserna. De ifrågasätter också hur förhören med Thomas Quick genomförts, och anser att han kan ha fått fakta "serverade" av utredarna. Hans sanningsenlighet vad gäller flera andra mord som han också erkänt har ifrågasatts av bland andra kriminologen Leif G.W. Persson.

18 februari 2002 rapporterade Svt.se/nyheter att föräldrarna försökte driva fallet till Europadomstolen. 7 november 2005, 25 år efter Johan Asplunds försvinnande, blev ett eventuellt mord preskriberat.

Hösten 2006 lämnade Pelle Svensson med föräldrarna Asplunds stöd in en "rättsutredning" till Justitiekanslern. Den avsåg Johan-fallet och flera andra mordfall där Quick dömts. Syftet var att få JK att utreda de många tveksamheter som kritikerna av Quick-utredningarna uppehållit sig vid under många år. Pelle Svensson framförde också allvarliga anklagalser mot Kwast och Penttinen, som anklagades för att ha begått allvarliga brott i tjänsten under mordutredningarna. Men JK Göran Lambertz inledde aldrig någon djupare granskning av Pelle Svenssons påståenden. I stället uttalade han att samtliga domar mot Thomas Quick varit välgrundade, och att utredningsarbetet i huvudsak bedrivits med kompetens. Detta trots att även han dessförinnan ställt sig tveksam till Quicks skuld.

Källor

Personliga verktyg