S/S Sankt Erik
Från Rilpedia
S/S Sankt Erik med ångan uppe vid Skeppsbron i Stockholm, augusti 2007. |
|
 |
S/S Sankt Erik |
|---|---|
| Överblick | |
| Typ | Isbrytare |
| Systerfartyg | Tor |
| Varv | Finnboda varv |
| Sjösatt | 1915 |
| Tagen i bruk | |
| Tagen ur tjänst | 1977 |
| Öde | Museifartyg |
| Allmänna egenskaper | |
| Längd | 58,1 m |
| Bredd | 17 m |
| Deplacement | 1441 ton |
| Djupgående | 6,5 m |
| Fart | Max: 11 knop March: |
| Besättning | 30 |
| Tekniska data | |
| Framdrift | Ångmaskin |
| Huvudmaskin | 2 x Kolvångmaskin 2800 hkr |
S/S Sankt Erik är en isbrytare, numera ett museifartyg, i Stockholm.
Hon byggdes 1915 på Finnboda varv i Stockholm som S/S Isbrytaren II för Stockholms stad och var då landets första havsisbrytare. Hon bröt is fram till 1977, framför allt i Stockholms skärgård, men också under hårda vintrar i Östersjön för Sjöfartsverket. Hon omdöptes till S/S Sankt Erik efter en större renovering 1958, då hon också byggdes om från kol- till oljeeldning.
Sedan 1980 är S/S Sankt Erik ett museifartyg, som vårdas av Vasamuseet och ligger förtöjt vid Galärvarvet utanför museet. Det tas i drift vid särskilda tillfällen.
Sankt Erik är 58,1 m långt, 17,0 m brett och har ett djupgående på 6,5 m. Deplacementet är 1441 bruttoregisterton Hon drivs av två ångmaskiner på 2800 repektive 1200 hk och hade en besättning på 30 personer.
