Från Rilpedia

Denna artikel behöver wikiformateras. Hjälp Wikipedia genom att lägga till relevanta interna länkar, kategorier, språklänkar med mera.

ILS, Instrumentlandningssystem, används för att möjliggöra landningar med flygplan i nedsatta siktförhållanden, så kallade IMC-förhållanden. Ett instrumentlandningssystem utgörs av två sändare på marken. En glidbanesändare som ger cirka 3 graders landningsvinkel, samt en kurssändare som ger centrumlinjen. Mottagaren i flygplanet i visar i ett kryss, korsvisarinstrument, hur flyplanet ligger i sin inflygningslinje. Glidbanesändaren, respektive kurssändaren sänder två så kallade lober i höjd- såväl som i sidled. Det betyder att mottagaren i flygplanet avgör hur flygplanet ligger i förhållande till centrum i dessa båda lober, och visar detta på ett särskilt instrument i cockpit. Piloten vet därmed hur denne skall manövrera för att ta ned flygplanet till banan - med rätt kurs - utan att behöva se den. Till instrumentlandningssystemet hör också markrar. Det kan finnas tre stycken. Yttermarker, ca 8 -10 km från sättpunkten, Mellanmarker ca 1 km från sättpunkten och en innermarker (ovanligt) vid landningsbanan. Dessa markeringsfyrar sänder en lob rakt upp och tänder en markeringslampa i cockpit, och visar därigenom ett fixt avstånd. Vanligen fattar piloten beslut om landning vid Mellanmarkern, och behöver då ha visuell kontakt med landningsbanan, detta beror lite på klassningen.

Olika klassningar av både flygplantyper och flygplatser avgör till vilken grad man kan nyttja dessa funktioner. Den högsta klassen (CAT3c) medger att piloten endast utgör observatör medan flygplanet flyger in och landar helt automatiskt. En möjlighet som gärna utnyttjas i svåra förhållanden som kraftiga regn och vindar under mörker. Piloten kan dock när som helst ta över kontrollen och avbryta inflygningen.