Hyresreglering
Från Rilpedia
Hyresreglering, inskränkning i avtalsfriheten på bostadsmarknaden som innebär att hyran inte får sättas till vilket belopp som helst. I praktiken innebär hyresreglering ett tak på vilken hyra som är tillåten att avtala om.
Innehåll |
Förhållanden i Sverige
Tidigare hyresreglering i Sverige
Hyresreglering tillämpades i svenska städer 1942-1975.
Nuvarande hyresreglering i Sverige
Bruksvärdeshyra är det lagstadgade hyressättningssystem som används i dag och som innebär att hänsyn tas till fastighetens och lägenhetens standard, utrustning i lägenheten och i gemensamma utrymmen som tvättstugor, trapphus och gårdar. Närhet till centrum, affärer, förskolor och goda kommunikationer, men också områdets image och rykte vägs in när hyran förhandlas fram av ombud för fastighetsägare (Fastighetsägarna) och hyresgästerna (Hyresgästföreningen).
Kvalitetshyra är en utveckling av bruksvärdessystemet där ytterligare kvalitetsfaktorer mäts och vägs in i förhandlingsarbetet.
Brukvärdeshyra utgör en prisreglering som avviker från jämvikt. Därför uppstår bostadsköer i eftertraktade lägen. Hyreskontrakten får därför ett de-facto värde.
Bruksvärdessystemets historia
Bruksvärdessystemet som infördes 1968 (prop. 1968:91) handlar om hur en eventuell rättslig prövning av en hyrestvist ska gå till. För att bedöma hyrans skälighet ska hyreskravet för lägenheten i fråga jämföras med hyran för ”bruksvärdesmässigt” likvärdiga lägenheter. Bruksvärdessystemet kom till för att, vid hyresregleringens avskaffande, skydda den enskildes besittningsrätt, särskilt i bristorter. Det hade som syfte att göra det möjligt att övergå till en marknadsmässig utveckling av hyrorna. Jämförelsehyran skulle sökas bland de högsta hyrorna för bruksvärdesmässigt likvärdiga lägenheter på orten, enstaka topphyror undantagna. Den skulle inte sökas bland genomsnittshyrorna då man ansåg att detta skulle konservera hyresstrukturen och ”motverka en önskvärd rörlighet i hyressättningen” (prop. 1968:91 Bih. A s. 53-54). Bruksvärdessystemet som sådant hade således inte som syfte att dämpa hyresutvecklingen, dess syfte var att trygga besittningsrätten (ibid., s. 188). Dock hade man förutsatt att allmännyttans självkostnadsbestämda hyror, genom att dessa bostadsföretag i praktiken var de dominerande byggherrarna, skulle bli vägledande och därmed fungera styrande och återhållande på den allmänna hyresnivån. Vid den översyn som senare gjordes framkom att det var tveksamt om de i rättstillämpningen givits den prisledande funktion som avsetts, och som enligt lagutskottet (LU 1973:13, s. 55 – 56) ansetts nödvändig som spärr mot en opåkallad höjning av den allmänna hyresnivån. Se prop. 1974:150, s. 471. Se även SOU 2000:33, s. 33 – 35. Från 1974 lagfästes därför att hyresprövningar i alla lägen (inte bara i bristorter) i första hand skulle göras genom en jämförelse med (”främst skulle beakta”) hyrorna i det allmännyttiga hyresbeståndet. [1].
Tidigare gällande lagar
- Lagen den 19 juni 1942 om hyresreglering (hyresregleringslagen)
Andra sidor
Noter
- ↑ Källa: Boverket - Den kommunala allmännyttans historia – Särtryck av underlag till utredningen om allmännyttans villkor (SOU 2008:38), Eva Hedman, Karlskrona 2008 [[1]]
Externa länkar
- [2] Uppsats
