Från Rilpedia

Huset Ushers undergång är en novell av Edgar Allan Poe, utgiven 1839.

Handling

Berättelsen börjar med att huvudpersonen fick ett brev från en man vid namn Roderick Usher, som mannen en gång i tiden hade varit mycket god vän med. Roderick berättade att han var mycket sjuk och ensam. Huvudpersonen red till Rodericks slott, som var en mycket grå och trist byggnad. En betjänt ledde mannen in i ett mycket stort och ödsligt rum. I rummet stod en soffa som Roderick satt i och de hälsade på varandra. Efter det berättade Roderick om sin sjukdom. Han beskrev den som en galenskap, han var alltid nervös och rädd. Han visste inte vad han var rädd för, däremot visste han att rädslan en dag skulle skrämma livet ur honom. Roderick sade att slottet hade smittat honom med sin dysterhet, men också att han kunde inte flytta därifrån eftersom han var tvungen att ta hand om sin syster Madeleine. Han tyckte att det verkade som att hon inte ville leva längre. - När hon dör finns bara jag kvar och när jag dör, dör släkten också, sade Roderick. I nästa ögonblick kom Madeleine in i rummet och i nästa stund var hon som försvunnen. Under dagarna försökte mannen muntra upp Roderick, men ingenting hjälpte.

En kväll berättade Roderick att Madeleine var död och att hon skulle begravas om en vecka. Till dess skulle kistan förvaras i ett rum i källaren. De gick ner till ett rum med en stor tjock järndörr. Där ställde de kistan. Under de följande dagarna var Roderick mer galen än vanligt. Han sprang runt från rum till rum och fick aldrig någon ro. En natt hördes tjut, knakande och bultande. Roderick blev alldeles ursinnig. Han sa att det var Madeleine som hade försökt ta sig ut ur kistan och i natt hade hon lyckats. Hon var på väg hit nu, hon öppnade dörren och föll med ett tjut i Rodericks famn och båda föll döda mot marken. Huvudpersonen sprang ut ur slottet, vände sig om och såg hela huset rasa samman och släkten Usher fanns inte mer.